ljud en epok i dagen, och oaktadt sina djupa. funderingar, blefvo de båda vandrarne uppmärksamma deruppå. Deras intresse stegrades, då de fingo se en större vagnm, förspänd med tre skjutshästar, ech en kusk med svart vaxduksfodral på hatten. Som de endast ett ögonblick före vagnen anlände till grinden, så stannade de der, och Reinhold läste upp densamma. Inuti vagnen sutto rätt fram en äldre herre och en fru. Herrn, som var något ovig och korpulent, bökade förfärligt, för att få fram en gammal kappa, på hvilken han satt, och hvilken ban förmodligen ville svepa om sina fötter på den svala sommarmorgenen. Han var så ifrig i sitt förehafvande, att han hvarken märkte grinden eller den som läste upp den. Frun tyektes sofva, men Carl märkte, att hon plirade omärkligt med ena ögat; förmodligen var hen rädd för besväret att göra en tackande gest, bvilket icke heller är så godt, då man sitter inklämd i en vagn. Men deremot satt baklänges ett ungt fruntimmer, som, utan att kunna se grinden, likväl anade, att de voro vid en sådan, emedan hon kände alla skjutshästars vana, att vid hvarje grind sakta farten, äfven Om den stått öppen hela året, likasom de vilja använda samma sofism så snart de på afstånd se en uppförs-backe. Flickan grep med förskräckelse i en ofantlig slantpåse, som hon hade i den ena handen, emedan hon var rädd att icke hinna få fram en slant nog hastigt. En nyss utsprucken töroros, som hon hade i den andra handen, och hvilkea hon icke kunde lägga ifrån sig, ökade äfven svårigheten af skyndsambet. Efter att först hafva fått känning på en sexstyfver, eller kanske ett af de nya treskillingsstyckena, fick hon likväl lyckligen tag i en bankovitten; hon vände sig åt sidan för att kasta den åt barnet, som läste upp grinden, — men for hastigt tillbaka, då hon der i stället såg en ung, vacker och välklädd herre. I nästa ögonblick for ett skalkaktigt leende öfver hennes vackra ansigte, och hon kastade — icke slanten, utan sin törnros, åt Reinbold. Han till och med rodnade litet af bara förtjusning, men var ändå nog ferm att taga blomman i luften; derpå gjorde han en artig bugning för dess gifvarinna och fästade den vid sitt bröst. Men kusken, som hade låtit piskan hvila ew ögonblick vid grinden, af konsideration för ett urgammalt bruk, för hvars bristande rättsgrund han kanske icke heller sjelf gjort sig fullkomligt reda, nyttjade henne nu, då de voro igenom. med desto mera eftertryck. Carl och Reinhold sågo båda orörliga efter den bortilande vagnen, men snart kunde de deruti icke se någon annan än sktjutsbonden, som satt bakpå, med ryggen emot kuren och benen hängande utför en bösäck. Kanske hade de, det oaktadt, stått der så länge de hade vagnen i sigte, om icke Carls uppmärksamhet hade blifvit väckt på ett halfvuxet svin, som, efter ett par betänksamma grymtningar, beslutit sig att begagna lägenheten att komma genom grinden. Carl ryckte nu grinden ur Reinholds hand och slog igen den midt för grisens näsa, hvilken med ett par ännu hvassare grymtningar gjorde högeromvändning och galopperade in i hagen. Nå Carl, hvad säger du om detta äfventyr ? sade Reinhold, i det han med en triumferande min visade på sin törnros. Carl: Om icke vagnen hade varit så gammalmodig, så vore den naturligaste förklaringen, att en kokett flicka från Stockholm gjort dig till föremål för ett litet gyckel O! du flinthårde prosaist, som behöfde se på vagnen att hon icke var kokett; jag skulle icke behöfi mera än en tusendedels blick i hennes rena anlete, för att se, att hon var ett naturens intagande barn. Såg du icke huru hon rodnade, sedan hon kastat blommen, och vände sig bort, likasom hon hade vågat för mycket. Och hvilken innerlig hjertats godhet utmärkte icke de lätta ryckningarna på hennes axlar vid hvarje slag, som hon hörde, att de stackers hästarne fingo. Ack! hon var en engel i menniskogestalt, eller kanske rättare sagdt en menniska i englagestalt. Elier kanske tills och med en engel i englagestalt. EN NATURBESKRIFNING. På andra sidan af ett jemnt sluttande gärde möttes ögat af en högväxt löfskog, icke af den bleka färg och den gröna massa, som karakteriserar en björkskog på afstånd, utan af den varma grönska och de afdelningar i stora löfpartier, som utmärka de ädlaste trädslagen, och hviika man i Sverige oftast finner endast i närheten af någon större herregård. Midt ibland dem höjde sig den nu i solen af en bländande hvithet lysande gafveln af ett hus, hvars tvenne enda syoliga fönster blickade som ett par vänliga ögon emot de ankommande. Det var Dalvik, som här presenterade sig, icke med den impoRerande anblicken af ett tornbeprydt slott eller ett åldrigt riddaregods, utan leende och inbjudande, såsom ett ställe, byggdt för oss och icke för våra förfäder Den kulle, på hvilken det var beläget, sluttade till ven-. ster ganska brant utför, ehuru de lummiga träd, som deraf bildade en park, voro allt högre ju längre ned de stodo i sluttningen och tycktes liksom af ambition icke vilja tillåta att deras toppar voro lägre än de andras. Den vik, som på denna sida sköljde kullens fot. var väl icke mycket bred, men tillräckligt ändå för att gifva åt dess andra strand den af afståndet blånade fårgton, som så angenämt , afvexlar med de starkare färgerna på nära håll. Åt andra sidan ledde en all af höga alar ned till landsvägen, och man såg endast otydligt de röda ladugårdsbyggningarna skymta fram emellan dess stammar. När man kommer ur en lång och dyster furuskog behöfves det knappast mera än en fri utsigt för att genast bilda en gad tafla; består denna utsigt af en verkligt vacker natur och ett välbygdt ställe, så är det inom själen, som om solen sken fram, sedan! id