ljud en epok i dagen, och oaktadt sina djupa. fun-
deringar, blefvo de båda vandrarne uppmärksamma
deruppå. Deras intresse stegrades, då de fingo se
en större vagnm, förspänd med tre skjutshästar, ech
en kusk med svart vaxduksfodral på hatten. Som
de endast ett ögonblick före vagnen anlände till
grinden, så stannade de der, och Reinhold läste upp
densamma. Inuti vagnen sutto rätt fram en äldre herre
och en fru. Herrn, som var något ovig och kor-
pulent, bökade förfärligt, för att få fram en gammal
kappa, på hvilken han satt, och hvilken ban förmod-
ligen ville svepa om sina fötter på den svala som-
marmorgenen. Han var så ifrig i sitt förehafvande,
att han hvarken märkte grinden eller den som läste
upp den. Frun tyektes sofva, men Carl märkte, att
hon plirade omärkligt med ena ögat; förmodligen
var hen rädd för besväret att göra en tackande gest,
bvilket icke heller är så godt, då man sitter inklämd
i en vagn. Men deremot satt baklänges ett ungt
fruntimmer, som, utan att kunna se grinden, likväl
anade, att de voro vid en sådan, emedan hon kände
alla skjutshästars vana, att vid hvarje grind sakta
farten, äfven Om den stått öppen hela året, likasom de
vilja använda samma sofism så snart de på afstånd se
en uppförs-backe. Flickan grep med förskräckelse i en
ofantlig slantpåse, som hon hade i den ena handen,
emedan hon var rädd att icke hinna få fram en
slant nog hastigt. En nyss utsprucken töroros, som
hon hade i den andra handen, och hvilkea hon icke
kunde lägga ifrån sig, ökade äfven svårigheten af
skyndsambet. Efter att först hafva fått känning på
en sexstyfver, eller kanske ett af de nya treskillings-
styckena, fick hon likväl lyckligen tag i en banko-
vitten; hon vände sig åt sidan för att kasta den åt
barnet, som läste upp grinden, — men for hastigt
tillbaka, då hon der i stället såg en ung, vacker
och välklädd herre. I nästa ögonblick for ett skalk-
aktigt leende öfver hennes vackra ansigte, och hon
kastade — icke slanten, utan sin törnros, åt Rein-
bold. Han till och med rodnade litet af bara för-
tjusning, men var ändå nog ferm att taga blomman
i luften; derpå gjorde han en artig bugning för dess
gifvarinna och fästade den vid sitt bröst. Men ku-
sken, som hade låtit piskan hvila ew ögonblick vid
grinden, af konsideration för ett urgammalt bruk,
för hvars bristande rättsgrund han kanske icke hel-
ler sjelf gjort sig fullkomligt reda, nyttjade henne
nu, då de voro igenom. med desto mera eftertryck.
Carl och Reinhold sågo båda orörliga efter den bort-
ilande vagnen, men snart kunde de deruti icke se
någon annan än sktjutsbonden, som satt bakpå, med
ryggen emot kuren och benen hängande utför en
bösäck. Kanske hade de, det oaktadt, stått der så
länge de hade vagnen i sigte, om icke Carls upp-
märksamhet hade blifvit väckt på ett halfvuxet svin,
som, efter ett par betänksamma grymtningar, beslu-
tit sig att begagna lägenheten att komma genom
grinden. Carl ryckte nu grinden ur Reinholds hand
och slog igen den midt för grisens näsa, hvilken med
ett par ännu hvassare grymtningar gjorde högerom-
vändning och galopperade in i hagen.
Nå Carl, hvad säger du om detta äfventyr ? sade
Reinhold, i det han med en triumferande min vi-
sade på sin törnros.
Carl: Om icke vagnen hade varit så gammalmo-
dig, så vore den naturligaste förklaringen, att en ko-
kett flicka från Stockholm gjort dig till föremål för
ett litet gyckel
O! du flinthårde prosaist, som behöfde se på vag-
nen att hon icke var kokett; jag skulle icke behöfi
mera än en tusendedels blick i hennes rena anlete,
för att se, att hon var ett naturens intagande barn.
Såg du icke huru hon rodnade, sedan hon kastat
blommen, och vände sig bort, likasom hon hade vå-
gat för mycket. Och hvilken innerlig hjertats god-
het utmärkte icke de lätta ryckningarna på hennes
axlar vid hvarje slag, som hon hörde, att de stac-
kers hästarne fingo. Ack! hon var en engel i men-
niskogestalt, eller kanske rättare sagdt en menniska
i englagestalt.
Elier kanske tills och med en engel i englage-
stalt.
EN NATURBESKRIFNING.
På andra sidan af ett jemnt sluttande gärde
möttes ögat af en högväxt löfskog, icke af den bleka
färg och den gröna massa, som karakteriserar en
björkskog på afstånd, utan af den varma grönska och
de afdelningar i stora löfpartier, som utmärka de
ädlaste trädslagen, och hviika man i Sverige oftast
finner endast i närheten af någon större herregård.
Midt ibland dem höjde sig den nu i solen af en
bländande hvithet lysande gafveln af ett hus, hvars
tvenne enda syoliga fönster blickade som ett par
vänliga ögon emot de ankommande. Det var Dal-
vik, som här presenterade sig, icke med den impo-
Rerande anblicken af ett tornbeprydt slott eller ett
åldrigt riddaregods, utan leende och inbjudande, så-
som ett ställe, byggdt för oss och icke för våra förfäder
Den kulle, på hvilken det var beläget, sluttade till ven-.
ster ganska brant utför, ehuru de lummiga träd, som
deraf bildade en park, voro allt högre ju längre ned
de stodo i sluttningen och tycktes liksom af ambi-
tion icke vilja tillåta att deras toppar voro lägre än
de andras. Den vik, som på denna sida sköljde
kullens fot. var väl icke mycket bred, men tillräck-
ligt ändå för att gifva åt dess andra strand den af
afståndet blånade fårgton, som så angenämt , afvex-
lar med de starkare färgerna på nära håll. Åt an-
dra sidan ledde en all af höga alar ned till lands-
vägen, och man såg endast otydligt de röda ladugårds-
byggningarna skymta fram emellan dess stammar.
När man kommer ur en lång och dyster furuskog
behöfves det knappast mera än en fri utsigt för att
genast bilda en gad tafla; består denna utsigt af
en verkligt vacker natur och ett välbygdt ställe, så
är det inom själen, som om solen sken fram, sedan!
id