på annan väg, än den i formerna stadgade, ärc klandervärda och opassande i ett land, der likväl hvarje god medborgares samverkan så väl behöfdes att värna den konstitutionella ardan inem de knappt utstakade gränserna. Hvad serskildt fabriksarbetarnes sak beträffar, så är det, för den som följt med tullfrågornas behandling, alldeles öfverflödigt att argumentera mot koncepistens toma fraser om skydd för de inhemska näringarna, m. m., då man vet, att äfven det yttersta och mest radikala, som varit i fråga vid riksdagen, aldrig sträckt sig längre, än till ett yrkande att utbyta de absoluta irmportförbuden på vissa manufakturartiklar mot en skyddstull högre än i de flesta andra länder ach högre än hvad förut äger rum för flere andra tillverkningar, som dock berga sig ganska godt här i landet. Men äfven denna modifikation lyckades det ju fabriksintresset att få underkänd vid riksdagen. Ingen skymt af större liberalitet i besluten om tulltaxan var således att befara hos regeringer, och allt hvad konmceepisten härom skrifvit är endast ett Guds fred: yxeskaft; utan annat ändamål, än att tillfredsställa en ilska deröfver, att hans föregående osanningar blifvit framdragna i Aftonbladet, och derföre skamlöst söka utbreda den tron, att vi äro fiendiligt sinnade met de inhemska näringarna och mot de klasser, som med dem äro sysselsatta. Vi ämna icke och äre icke i behof att försvara oss emot en sådan beskyllning. Men till dem, som undertecknat den ifrågavarande skriflen anse vi oss skyldige den öppenheten att säga, att ehuru vi äre stora vänner af de arbetande klassernas intressen, och detta vid månsa tilifällen tillskyndat ess beskyllningen att kurtisera massans sympatier; ehuru vi äfven finna det både naturligt och förklarligt att fabriksirbetarne söka, med hvad made! de kunna, unlerstödja ett monopslintresse som de tre vara ör dem det fördelaktigaste; ehuru vi ändtligen inne, huru ganska lätt det vore att förvärfva leras och månge andras gunstgenom ett smekande af de enskilda intressena, så skole vi aldrig i nåsot hänseende nedlåta oss till ettl ycksökeri. Vi strida oftast för de lägre klassernas rätt emot le högre, för massans emot aristokratiens och embetsmannaväldet; men detta sker icke af nison dyrkan för massan eller för att gifva denna råget öfvertag, utan emedan den iallmänhet änwu ligger så djupt under i både sociala och polika rättigheter. Hvarje åtgärd, äfven om den rör jelfva folket, som skänker några få en förmån Då mängdens bekostnad, om verklig eller inbillad, kall således alltid finna oss såsom metståndare, ;ch inträffar det någonsin att man får se en tyrelse genom popularitetsjagt och enskilda ördelar åt några vissa af de lägre klasserna köja sig ett politiskt medhåll, sem landet sedan nåste betala, då skole vi, så vidt vi förmå, proestera mot ett så klandervärdt handlingssätt. TOVE IOROT SARS KSS