på annan väg, än den i formerna stadgade, ärc
klandervärda och opassande i ett land, der lik-
väl hvarje god medborgares samverkan så väl
behöfdes att värna den konstitutionella ardan
inem de knappt utstakade gränserna.
Hvad serskildt fabriksarbetarnes sak beträffar,
så är det, för den som följt med tullfrågornas
behandling, alldeles öfverflödigt att argumentera
mot koncepistens toma fraser om skydd för de
inhemska näringarna, m. m., då man vet, att
äfven det yttersta och mest radikala, som varit
i fråga vid riksdagen, aldrig sträckt sig längre,
än till ett yrkande att utbyta de absoluta irm-
portförbuden på vissa manufakturartiklar mot
en skyddstull högre än i de flesta andra länder
ach högre än hvad förut äger rum för flere an-
dra tillverkningar, som dock berga sig ganska
godt här i landet. Men äfven denna modifika-
tion lyckades det ju fabriksintresset att få un-
derkänd vid riksdagen. Ingen skymt af större
liberalitet i besluten om tulltaxan var således
att befara hos regeringer, och allt hvad
konmceepisten härom skrifvit är endast ett
Guds fred: yxeskaft; utan annat ändamål, än
att tillfredsställa en ilska deröfver, att hans fö-
regående osanningar blifvit framdragna i Afton-
bladet, och derföre skamlöst söka utbreda den
tron, att vi äro fiendiligt sinnade met de in-
hemska näringarna och mot de klasser, som med
dem äro sysselsatta.
Vi ämna icke och äre icke i behof att för-
svara oss emot en sådan beskyllning. Men till
dem, som undertecknat den ifrågavarande skrif-
len anse vi oss skyldige den öppenheten att
säga, att ehuru vi äre stora vänner af de ar-
betande klassernas intressen, och detta vid mån-
sa tilifällen tillskyndat ess beskyllningen att
kurtisera massans sympatier; ehuru vi äfven fin-
na det både naturligt och förklarligt att fabriks-
irbetarne söka, med hvad made! de kunna, un-
lerstödja ett monopslintresse som de tre vara
ör dem det fördelaktigaste; ehuru vi ändtligen
inne, huru ganska lätt det vore att förvärfva
leras och månge andras gunstgenom ett smekande
af de enskilda intressena, så skole vi aldrig i nå-
sot hänseende nedlåta oss till ettl ycksökeri. Vi
strida oftast för de lägre klassernas rätt emot
le högre, för massans emot aristokratiens och
embetsmannaväldet; men detta sker icke af ni-
son dyrkan för massan eller för att gifva denna
råget öfvertag, utan emedan den iallmänhet än-
wu ligger så djupt under i både sociala och poli-
ka rättigheter. Hvarje åtgärd, äfven om den rör
jelfva folket, som skänker några få en förmån
Då mängdens bekostnad, om verklig eller inbillad,
kall således alltid finna oss såsom metståndare,
;ch inträffar det någonsin att man får se en
tyrelse genom popularitetsjagt och enskilda
ördelar åt några vissa af de lägre klasserna kö-
ja sig ett politiskt medhåll, sem landet sedan
nåste betala, då skole vi, så vidt vi förmå, pro-
estera mot ett så klandervärdt handlingssätt.
TOVE IOROT SARS KSS