kernas närvarande ställning förtjenar citeras föl-
jande ur en artikel i sArnheims Courantr:
Kan det väl vara angenämt för Konungen,
att regera öfver en missnöjd och af omåttliga
bördor nedtryckt natien? Skulle väl Koxungen
känna så mycken sympathi för Baron van Doorn,
förnämste! upphofsmannen till fäderneslandets
olycka, en ränksmidare, som blott tänker på sin
personliga upphöjelse, att H. M. vill bibehålla
denna man vid statsrodret, till och med för
priset af en hel redlig nations förtroende? Skul-
le exjakobinen van Maaner, som efter hvaran-
dra tjenat Konung Ludvig och Fransmännens
Kejsare, och sedermera var chef för Wilhelm I:s
byrå (sådan var de förre ministrarnes ställning
efrer hvad de sjelfve tillstått) skulle väl den man-
nen, som mest af alla drifvit Belgierne till upp-
ror, vara så värderad och så högaktad af Ko-
nungen, att H. M. ville göra regeringen impopu-
lär, för att bibehålla denne man i ministeren?
Nej, en förståndig menniska kan icke begripa en
dylik hårdnackenhet, efter den lexa, som rege-
ringen erhöll 4830. Man må icke längre tvifla
derpå: nationen har uppvaknat. Fennes tålamod
är slut, och hennes förtroende förvandladt till
misstroende. Hon fordrar andra, bättre garan-
tier för framtiden. Regeringen, som skulle lyss-
na till denna allmänna önskan, är döf för densam-
ma 0. S. V.D
TYSKLAND.
Vi bafva förut omnämnt, att en synod af Lu-
therska presterskapet för närvarande är försam-
lad i Berlin. Följande intressanta meddelande,
rörande densamma, förekomruer i ett bref från
Berlin af d. 46 dennes, infördt i Hamburger
Neue Zeitung:
Synoden i Berlin är icke upphäfven, såsom
några tidningar berätta, utan fortsätter sina ses-
sioner. Ordförande är Biskop Neander, och ord-
förande i den kommissionen, som skall uppgifva
förslag till stärkande af den evangeliska kyrkan,
är öflverkonsisterial-rådet, professor Marheineke,
hvilken, såsom bekant är, redan föreslagit allmän
läro-frihet. Men striden inora presterskapet sy-
nes tilltaga i häftighet, och olyckligtvis åter-
komma i detta ögonblick alla de rykten, som
förlidet år så mycket oroade sinnena. Ettsträn-
gare firande af Söndagen synes verkligen vara i
fråga. Man har vid ö thalers böter förbjudit al!
handel under gudstjensten, äfven hos slagtare
och bagare, fastän minga fattiga familjer väl icke
hafva sina saker så ställda, att de tidigt på mor-
genen kunna köpa sina lifsmedel; äfvenledes få
icke mera galanteri-bodarne öppnas om Sönda-
garne, hvilket i en så stor, på keast- och mode-
butiker öfverrik stad, är ganska kännbart, isyn-
nerhet vid jultiden. Tillika säges, att på nya
året ali musik em söndagarne kommer att för-
bjudas, och att värdshusen och till och med the-
atrarne skola tillslutas. Detta sednare är dock
knappast treligt, emedan, då förlidet år fråga
härom var, theatrarne beviste, att de derigenom
årligen skulle förlora 50 å 69,000 thaler, obe-
räknadt det elaka intryck, som en dylik åtgärd
nödvändigt måste åstadkomma. Deremot hotar
striden att blifva förd till och med från predik-
stolarne. Fiere af våra mest aktade prester hafva
redan derifrån talat emot falsk fromhet och öf-
verdrifter, ferdrat frihet i tron, liksom i veten-
skaper, och varnat sina församlingar, att icke
låta tillfångataga sitt förnuft och sin öfvertygelse;
ty kristendomens sanna väsende är frihet, och
det höfves icke den äkte protestanten att blindt
tro, utan moget öfverväga hvad som är rätt och
sarnt. ÅA amdra sidan ämna 33 prester på för-
sta advents-söndagen hålla predikan om Sönda-
gens firande, cch förmana sina församlingar att
bilda föreningar, hvilkas medlemmar förbinda
sig att hädanefter tillbringa denna dag med bö-
ner och kyrkogång. Dessa händelser kasta brän-
bara ämnen in i massan, under det den bildade
och lärda publiken dessutom med hfligt intresse
åskådar filosofiens strid, ech följer frågan em
vetenskapens frihet. En nyligen hos Otto Wi-
gand i Leipzig under titeln: Basunen, utkom-
men skrift framställer Hegel och hans läror så-
sem den verklige antikrist, men gisslar i sanning
med den mest bitande satir den blinda tron,
jemte den herrskande-falska fromheten och dess
anhängare. I rak motsats härmed fördömer
deremot den Evangeliska kyrkotidningen allt för-
nuft och allt framskridande, rnåed den vildaste
zelotism, och finner i Berlins Politisches Wochen-
blatts en afgjord, väl understödd kamrat. An-
dra modererande tendenser blifva utan kraft och
verkan, emedan censuren hindrar den fria dis-
kussionen, och sålunda se vi med bekymmer huru
den undergräfning allt mer och mer fortgår,
från hvilken endast den fulla frihet i vetenskap,
lära och tro kurde rädda oss, som de utmärk-
RE a