men allt sof Konungen. Jag tror, att Hans Maj:t, trött af allt som sades om Konungavalet af begge partierna, ville vara uti full stillhet söndagsförmiddagen, på hvilken han icke var mnödsakad emottaga någon, och derföre icke ringde efter Kammartjenaren. General Adlercreutz kom lyckligtvis upp till Kohungen innan jag gick. Jag bad henom förekomma Hans Maj:t om hvad jag hade att säga, eeh reste så al till Dylta med Justitie-Ombudsmannen Baron Mannerheim, ål hvilken jag under vägen förtrodde saken. Han var ej häftig för Åugustenburg, mena anmärkte då jag nämnde penningeförmånerna, att det var att sälja fäderneslandet. Jag svarade: pvej; ty förmånerna voro icke för oss, utan för riket För detsamma kunde de så mycket hellre antagas, som de ieke erbödos af någon föraktlig man. Vid återkomsten från landet såg jag Grelve Wrede uti sitt fönster. Han bad mig komma upp. Obeskuviflig var hans glädje. Adlercreutz hade talat med konungen och funnit Hans Maj:t mindre obenägen. Jag skyndade upp på slottet. Så snart Konungen blef mig varse stod han upp från spelbordet och kallade mig n i sitt kabinett. Jag aflade der min berättelse, den Hans Maj:t med mycket tålamod åhörde och när jag slutligen sade, att Prinsen låtit för. klara mig, att om hela Sverige ville gifva ho nom thronföljden och Konungen vore deremot skulle han icke emottaga tilibudet, yttrade si; Hans Maj:t: Det måtte ändå vara en hederlig karl.o Vid Statsrådets sammankomst den — der påföljande uppiästes min här ofvan åberopade em betsberättelse, rörande Fourniers anförande. Det lydde så här: