men allt sof Konungen. Jag tror, att Hans
Maj:t, trött af allt som sades om Konungavalet
af begge partierna, ville vara uti full stillhet sön-
dagsförmiddagen, på hvilken han icke var mnöd-
sakad emottaga någon, och derföre icke ringde
efter Kammartjenaren. General Adlercreutz kom
lyckligtvis upp till Kohungen innan jag gick.
Jag bad henom förekomma Hans Maj:t om hvad
jag hade att säga, eeh reste så al till Dylta med
Justitie-Ombudsmannen Baron Mannerheim, ål
hvilken jag under vägen förtrodde saken. Han
var ej häftig för Åugustenburg, mena anmärkte
då jag nämnde penningeförmånerna, att det var
att sälja fäderneslandet. Jag svarade: pvej; ty
förmånerna voro icke för oss, utan för riket
För detsamma kunde de så mycket hellre an-
tagas, som de ieke erbödos af någon föraktlig
man. Vid återkomsten från landet såg jag Grel-
ve Wrede uti sitt fönster. Han bad mig kom-
ma upp. Obeskuviflig var hans glädje. Adler-
creutz hade talat med konungen och funnit
Hans Maj:t mindre obenägen. Jag skyndade upp
på slottet. Så snart Konungen blef mig varse
stod han upp från spelbordet och kallade mig
n i sitt kabinett. Jag aflade der min berättel-
se, den Hans Maj:t med mycket tålamod åhörde
och när jag slutligen sade, att Prinsen låtit för.
klara mig, att om hela Sverige ville gifva ho
nom thronföljden och Konungen vore deremot
skulle han icke emottaga tilibudet, yttrade si;
Hans Maj:t: Det måtte ändå vara en hederlig
karl.o Vid Statsrådets sammankomst den — der
påföljande uppiästes min här ofvan åberopade em
betsberättelse, rörande Fourniers anförande. Det
lydde så här: