Aftonbladet, på fabriksarbetarnes räkning, med afsigt att skada dem; att Aftonbladet endast velat tillägga denna klass ett ringa menniskovärde med bhjertlöshet behandlat deras väl eller ve, m. m.; men går man tillbaka och genomläser dessa numrer, så skall hvar och en finna, det alla dessa påståenden äro endast vanliga bränvinsadvokats-finter af den simplaste sorten hos koneepister. De horribla saker, som hör verkligen ligga Aftombladet till last, och hvilka vi böra vidgå, äro nemligen tre: att hafva på ett ställe pberättelsevis, uppgilvit de hos Konungen uppträdande personernes antal till 44 å 43, och på ett annat talat om ett dussin, mer att de, enligt uppgiften i deras egen skrift, skola varit mellan 30 och 60; att Aftonbladet sagt, att flere skola lemnat Konungen under det glada intrycket, att Hans Maj:t gifvit dem hopp om högre arbetslöner hos sina patrener, ech slutligen, att vi kallat dessa audienser en ny uppfinning i petitionsväg. Huru härmed egentligen är beskaffadt, och hvad inflytande det har i hufvudsaken, synes imedlertid genast, om man läser artiklarne den 435, 16 och 94 September. Den 15 berättades det neml. såsom ett rykte, att åtskillige Fabriks-societetens deputerade, några dagar förut, haft ett företräde hos Konungen, äfvensom att underskrifter skulle blifvit samlade af en mängd arbetare å petitioner, i och för förbudssystemets bibehållande. Den 46 nämndes det, att detta rykte, vid efterfrågan i Finans-expeditionen, bekräftat sig, äfvensom att deputation ägt rum af fabriksarbetarne; och detta kallades då en ny uppfinning i petitionsväg, hvarjemte man förundrade sig, att Statstidningen hållit så tyst dermed. Nu uppgifves i den här införda skriften, att en dylik adress och petition älven skall blifvit in!emmad år 1893, och jemväl då en deputation af fabriksarbetare haft företräde hos Konungen. Det är möjligt; men om så varit, Så måtte det gått för sig i största hemlighet; ty vi kumna åtminstone från den tiden hvarken minnas, att Inrikes-tidningen derom meddelade någon underrättelse, eller att saken eljest omtalades, ehuru det eljest är bekant, att fabrikantintresset äfven då på hvarjehanda sätt var verksamt. Undantaga vi nu dessa omständigheter jemte den, att ordföranden för den ena deputationen kallats sidenfabrikör, i stället för arbetare eller verkmästare på en sidenfabrik, så reducerar sig det öfriga af skriften endast till utbrott af em lika opassande som ogrundad hätskbet hos konmcepisten, då han lögnaktigt beskyllt oss för förklenande och nedsättande af fabriksarbetarnes menniskovärde, m. m. Vi behöfve till bevis härpå blott citera artikeln för den 16 September, deri anmärkningen endast var riktad mot Statstidningens långa tystnad öfver deputationerna, ty hvad sjelfva audiensen beträffar, står ju deri, med tydliga Borgis-stilar, svart på vitt att läsa, J8 914, 9:a sidan, 4:e spalten, följande ord: Att en samling personer af arbetsklassen erhålla direkt nådigt företräde hos Hans Maj:t, är likväl en så vacker, intressant och ovanlig företeelse, att redsn denna blotta omständighet förtjenade antecknas såsom en statshandling — — och vidare må, för att belöma i hvad mån vi sökt motverka deras petition, åberopas följande, några rader längre ned: Om bemödandena för förbuds-principens fortarande, är för öfrigt i detta ögonblick intet att äga. Reaktionen i detta fall måste hafva sin id,; etc. Må likväl ingen föreställa sig, att vi för vår äkning ämne söka ett skyddsvärn emot repliien bakom det anförda uttrycket: en intressant ;ch vacker företeelsen. Vi tillåte således gerna, tt det må tagas såsom ett skämt af den som ehagar; ty det tillhör den öppenhet, som vi ltid gjort oss till regel, och den sanning, som ri äro skyldige alla klasser, utan att smeka nåsons fördomar, att nämna, att det i sjelfva veret icke var helt och hållet utan en vidrig känsa, som vi åsett, huru det enskilda intresset vid mförmälda tillfällen sökt sig en genväg till den Idrige Konungens person, i och för ett åligganle, hvarem man likväl kunde och borde veta, att (onungen icke äger besluta annnat än i samråd ned sina rådgifvare, och der det personliga neddelandet således svårligen kunde hafva anat ändamål, än att möjligen i svaren på adreserna aflecka den åldrige monarken löften, hvila sedan kunde blifva bindande 1 konseljen erot rådgifvarnes föreställningar. Detta ändarå! ramlyser också, slugt beräknadt af koncepisten, ti det fadda smicker åt personen, hvarpå aresserna innehålla ett så rikligt förråd. Det r icke nu första gången, och icke blott då dei ört fabrikerna, utan vid hvarje annat tillfälle. Am vi höet Ach Anneoet färhblanat sår tanla Att