— Hvilken andre?
— Öfverstens utskickade!
— Det är sannt ... honom hade jag glömt.
— Och jag också ... alltsedan i förrgår natt
bar han ingenting fitt att äta, utropade Peter
Herbin, i det han rusade mot kabinettet, inom
hvilket gömstä!let fanns, der Boisseau var inne-
siuten,
— Ett ögonblick ..- sade Herrman, hvad skola
vi göra? Han skall berätta allt.
— Den olycklige! Han måste vars alldeles
uthungrad.
— Så mycket bättre! Om han dör, äro vi
ho.:om qvitt.
— Oförsigtige!
— Hör på, ser du, utropade Herrman i ett
utbrott af förfärligt raseri, jag känner på den
törst efter hämnd som bränner mig, att jag är
född på en tid af brott och fara. Ja, jag är född
under en olycklig stjerna: mm fars blod har
stänkt på min vagga ... J28 är 1 stånd, till allt
... att döda henne ... att döda mig sjerf ...
om jag ser mina planer omintetgjorda.
— Du förskräcker mig, Herrmoan, sade Peter
Herbin, som bleknade, då han såg raseriet och
vildheten i Herrmans ansigte.
Derpå, gifvande vika för ett medlidande, som
bevisade. att all god känsla ej slocknat inom ho-
nom, utropade han, i det han närmade sig
Jeanne, som vid Herrmans hotelser hade upp-
rest sitt hufvud och betraktade honom med
förvirrad blick: Det är sant att du förskräc-
ker mig, men jag bjuder dig trots ... hellre
än att bli medbrottslig i en elak handling ---
Jag tager kenne under mitt beskydd, och vi