— Hvilken andre? — Öfverstens utskickade! — Det är sannt ... honom hade jag glömt. — Och jag också ... alltsedan i förrgår natt bar han ingenting fitt att äta, utropade Peter Herbin, i det han rusade mot kabinettet, inom hvilket gömstä!let fanns, der Boisseau var innesiuten, — Ett ögonblick ..sade Herrman, hvad skola vi göra? Han skall berätta allt. — Den olycklige! Han måste vars alldeles uthungrad. — Så mycket bättre! Om han dör, äro vi ho.:om qvitt. — Oförsigtige! — Hör på, ser du, utropade Herrman i ett utbrott af förfärligt raseri, jag känner på den törst efter hämnd som bränner mig, att jag är född på en tid af brott och fara. Ja, jag är född under en olycklig stjerna: mm fars blod har stänkt på min vagga ... J28 är 1 stånd, till allt ... att döda henne ... att döda mig sjerf ... om jag ser mina planer omintetgjorda. — Du förskräcker mig, Herrmoan, sade Peter Herbin, som bleknade, då han såg raseriet och vildheten i Herrmans ansigte. Derpå, gifvande vika för ett medlidande, som bevisade. att all god känsla ej slocknat inom honom, utropade han, i det han närmade sig Jeanne, som vid Herrmans hotelser hade upprest sitt hufvud och betraktade honom med förvirrad blick: Det är sant att du förskräcker mig, men jag bjuder dig trots ... hellre än att bli medbrottslig i en elak handling --Jag tager kenne under mitt beskydd, och vi