Så sannt som jag lefver, säger Herren, jag hafver
ingen lust till den ogudaktiges död, utan att han
eomvänder sig ifrån sitt onda väsende., Esek. 33:11.
Vänden om, J affålliga barn, så vill jag hela edei
af eder olydnad. Jer. 5: 22 m. fl. Derföre befare
vi, icke utan grund, såsom det synes oss, att juden
på denna väg svårligen skall! träffas, eller bevekas
till att öfvergå till vår bekännelse. Också hafva.
i förbigående sagdt, uti de flesta Europas lände;
inga omvänrdelseförsök åt det hållet under århun-
draden blifvit gjorda. Uti det brinnande nitet:
ställe i kristendomens första tid har trädt en lik-
nöjdhet för alltsammans. Man tyckes likasom hafve
öfverenskommit å ömse sidor, att icke tala om sa-
ken, och endast mågot närmare enskildt umgängt
med upplysta fromma kristna föranleder för de
närvarande vanligtvis någon judes öfvergång till
vår tro. ! ,
Men om vii detta ämne skulle våga ss någo
litet ir på spekulationens gebit, likväl icke mer an
Chriswus sjelf gjorde, när han påstod, att ett god!
träd icke kam bära ond frukt, icka heller ett ond:
träd bära god frukt: så skulle vi på grund hära!
vilja yrka, att det gifves en trogen öfverensstämmelse
emellan en menniskas inre och dettas ådagsläggande
i det yttre. Detsamma kunna vi lämpa såsom en
allmän sats äfven på folken och religionssamfunden.
Följaktligen, säge vi, sådant et kyrkosamfunds sät!
att åskåda och fatta det gudomliga är. sådan är äf-
ven dess sadelära och sådant är äfven lefvernets
skick i dess helhet. Sedeläran kan aldrig vara bättre
än trosläran, emedan den förra har i den sednare
sin grund; ej heller kan en troslära vara till, utan
att omsätta sig i en med denna likstämmig sedelära
Det gifves af samma skäl heller ingen skiljaktighet
i trosläran, som icke äfven måste utöfva sin infly-
telse på sedeläran och göra denna, om än vid första
påsaendet aldra så lika hos särskilda religionssam-
fund, likväl till andan och väsendet helt olika. På
denna grund kunde Jesus hänvisa till det lättaste
i ögon fallande, till resultaterna för sedeläran och
det menskliga lefvernets öfverhufvud, på det vi måt.
te skilja emellan sann och falsk lära, emedan af des-
sa resultater äfven sjeifva tbeoriens eller trossättet:
inre sanning bäst skulle kännas. Men tillämpe vi
nu detta uppå förhållandet emellan judendomens oci
kristendomens sedelära, sådan den sednare visar sig
vid en rätt tolkning af Nya Tystamentets dyra blad:
så har för det första bvarken Christus sjelf eller
hans apostlar någonstädes gifvit vid handen, att se-
deläran vore den samma som den i Gamla Testa-
mertet redan gifna. Tvärtom måste redan en för-
domsfri läsning af Matth. 5, 20—44 öfvertyga oss om
den oerhörda skilnaden dem emellan. Allestädes
uppmanade också apostlarne sina folks förvandter att
omfatta lifvet i Christo såsom ett nytt: Men om
Frälsaren å andra sidan, när den frågan förelades
honom, hvilket det yppersta budet i lagen (Mose
lag näml.) vore (Matth. 22, 35—40. Marc. 12
928—534. Luc. 10, 25 - 28), hänvisade på de bekanta
buden om kärlek till Gud och nästan: så gaf han
härmed visserligen uttryckligen tillkänna, att dess:
voro de yppersta hos Mose, men alls icke, att de
sådana de redan förefumnos och tyddes och efter-
följdes af G. T:s fromma, äfven voro de absoluta
yppersta. Att hsn i umgänget med sådana, som icke
trodde på honom och hvilka icke voro mogna för
hans annammande, hänvisade dessa till nämnde bud
liksom till andra de förnämsta hos Mose, låg uti
sakens natur. Var lagen, enligt Ap Paulus, en tuk-
tomästare till Christum, och såsom sådan af Gud
gifven för att bereda foltet till Jesu möte och emot-
tagande: så kunde han icke annat än hänvisa till
denna lag dem, hvilka icke voro i stånd att arnam-
ma honom, på det att genom dennas begrundning
deras hjertam ytterligare måtte beredas för annarm-
mandet af det högre nya. Hen skulle amnars hafva
brustit uti behörig lärovishet. Skulle han på den
ståndpusxkt, hvarpå han fann folket, ej stöta det helt
och hållet ifrån sig genom ovarsamma angrepp på
det bekanta och vördade, som de bekände och
trodde, och derigenom hämma sitt verk, i stället för
att befrämja detsamma: så kunde han icke gå till-
väga såsom en kritiskt granskande filoso. Detkri
tiska granskningsarbetet har han deremot förbehål
lit oss och kommande slägten. Så är Guds rike,
såsom en man kastar säd i jorden, och sofver och
står upp natt och dag, och säden går upp och växer,
så aut han der intet vet af, sade han Marc. 4, 26
97. Så sådde han Guds rikes dyra säd och gick
derpå bort, viss, att det nog sedermera sxulle ut-
veckla sig genom sin egen kraft, och derigenem det
myckna blifva uppenbart, hvad hans tids menniskor,
icke ens hans närmåste, kunde bära (Joh. 46. 12).
Men att ham icke ansåg de förutnamnda yppersta
buden, sådana de redan förefunnos, för ett nöjaktigt
uttryck af den. nya kristliga kärlek, som genom
honam skulle tändas, tillkännagifves uttryckligen
af Marc. förut anförda 49, 28—34. Ty när der
en skriftlärd också på ett ganska herrligt sått hade
tolkat desamma, i det han sade till Jesus: Mästare,
du hafver allt rätt sagt, att Gud är en och inger
annan är förutan honom; och att älska konom af
allt hjerta, och af allt förstånd, och af all själ, och
af all magt, och älska sin nästa såsom sig sjelf, det
är mer än bränneoffer och alla offers: så såg Jesus
på honom, då han märkte, att han visligen svarat
hade, och sade till honom: Du är icke långt ifrån
Gud3 rike Alltså oaktadt denna, af skriften sjelf
som vislig erkända, tolkning betygar Jesus om ho-
nom, att han väl icke var långt ifrån, men ännu
icke en medlem af Guds rike. Säkerligen skulle
han heller icke hafva kallat det budet, att vi skola
älska hvarandra inbördes, såsom ban hafver älskat