hemlige angifvares och allmänna åklagares nit? Eller skall detta nit uppblossa endast mot de sammankomster, der varningar meddelas met gängse synder, såsom svordomar, fylleri, olofligt tillgrepp af frukt (vanligt denna tiden) otuktig sammanlefnad, förtal m. m., der i öfrigt biblen läses och varma förböner, enligt föreskrifterna i Guds ord, uppsändas för kung och kungahus, öfverhet och lärare, alla förmanas läsa Guds ord och bedja, samt barn och tjenare tillsäges vara lydiga och trogna? Hvarföre skola endast sådane sammankomster så strängt beifras? Eller skall man förföljas för det man ville höra Guds ord? Hvarföre befalles då sådan andaktsöfninz i en massa af kyrkoförfattningar och årligen i böndagsplakater? Hvarföre har då Kongl. Maj:t icke blott tillåtit, utan ock genom en 1795 utfärdad resolution gynnat Brödraförsamlingens sammanträden i Stockholm, samt Götheborg, och säkerligen i Carlskrena tillåtit sådana sammanträden, vid hvilka äfven förmaningar utdelas? Vi anhålla, att åklagaren måtte namngifva alla anstiftare och angifvare till ifrågavarande åtal, samt besvara alla dessa frågor, i fall han kan besvara den första med ja; men om han det icke kan, om han ej vill åtaga sig fulltyga, att allmän skandal vid ifrågavarande tillfälle åstadkommits; så yrke vi, att den högtärade Domstolen låter oss vederfaras det skydd, Konungen fedligen lofvat alla sina undersåtare, samt, i följd af åberopade grundlagsstadgande, förklarar, att, då åklagaren ej vill åtaga sig, bevisa tillvarelsen af sådant, som numera är straffbart, ransakningen i detta mål ej kan vidare fullföljas, och oss från allt ansvar frikänner, samt ålägger angifvarna betala rättegingskostnaden. Då saker af denna beskaffenhet sällan påkallat uppmärksamheten å lagstiftningens utveckling i detta ämne, samt dessutom de, ty värr, med alltför stort förtroende anlitade så kallade lJagsamlingarne äro i detta, som i flera andra fall, förvillande; våge vi i ödmjukhet anmärka: att, vid 4807 års så kallade lagsamlings utgifvande, lagstiftningen i detta ämne var mycket mörkare, än den nu är: att, om än ett sammandrag eller en samling af författningar blifvit på Kongl. Maj:ts nådiga befallning författad och utgifven, Kongl. Maj:t derföre ingalunda sanktionerat (i fråga om civil-, kriminaloch kyrkolag, ej grundlagsenligen kunnat sanktionera), innehållet, lika litet, som Kongl. Moj:t sanktienerat hvarjehanda kommittåers och embetsverks förslag och opera, hvilka :äfven ofia på Honyv. Maj:ts nådiga befallning förfaitas och utsifvas: samt att, om möjligt, än mindre vitsord kan tillerkännas enskilda personers författniongssaml ingar, som utan Kungens befallning tillkommit. — En nyligen kungjordt författning (1838 års judereglemente), der endast grundlagarne, ifråga om religionsfriheten, åberopas, visar ock, att vår älskade Konung icke af vissa lagsamlingsförfattares slöhet hindras, att låta äfven dem, som aldrig varit kristna undersåtare, tillgodonjuta den religionslrihet, hvarom de i grurdlagarna försäkrats: och en Kongl. resolution !?), som med spänd uppmärksamhet vän tas af alla religionsfrihetens vänner, skall väl snart ytterligare bekräfta oss i denna trygghet, att vår Kung städse vakar öfver helgden af berörda frihet. Och om han icke ansåg den gälla eler större bönesammankomster tillåtna, hvarföre har högstdensamme med nådig resolution eller reglemente nyligen gynnat missionssammankomster, vid hvilka ock dylik gudstjenst af lekmän kan utöfvas? Härmed kunde, och kanske borde, vårt nog långa ordande om lagtolkning slutas; men vi böre icke fördölja, att om äfven det säkerligen grundlagsvidrigt tillkomne besynnerliga plakatet af den 42 Januari 1726 ännu hade oförändradt gällt, vi ändock ej varit brottslige. Då det för alla Kristna af blotta förnuftet okända brottet, att sammankomma, för att höra avärdshus; de inneslöto sig der och började halfchögt sjunga på melodien af en psalm. Värden hör det och rapporterar för polisen. Denne sänader en af symboliska otodoxiens englar, en poelisbetjent, att hemta syndarna för domstolen. Han ckommer, hör melodien, är säker om rikt byte abryter upp dörren och ser — några lustiga bröader, med glas i hand, omkring ett bord, der bäalar ryka, der korten sväfva. Förvånad stiger bam atillbaka, men släcker sin harm i en örfil till arapportörem (örfilen), 4åtföljd af dessa betydningsfulla erd: Ah! det är ju inga Pietister adetta bär, utan rena ortodoxa Lutheraner. Om, hvilket insändaren likväl ej känner, Pastor Scott, då han i den politiska och religiösa frihetens förlofvade land begärde understöd för en kyrka, som hufvudsakligen till Svenskars gagn blifvit här uppförd, berättat ofvanstående historia, såsom ett karakteristiskt exempel på följderna af den verldsliga maktens inblandelse i religionsoch samvetssaker, samt det bedröfliga tillståndet och deraf följande behof af em dylik kyrkas byggande här i landet; syntes sådant vara både förklarligt och försvarligt. Det öfriga, som i Freja-artikeln om Pastor Scott anförts, torde lika lätt kunna dels redas, och dels i afseende å hvad här i landet uppgifves ha skett, bevisas. Att omtala sanningen, torde i Amerika ej anses opassande. Pastor Scott och Metodist-konferensen ha för sitt nit och sina uppoffringar, i afseende å det religiösa tillståndet i Sverge, blifvit belönade mest med kelomnier. Man talar om den tacksamhet, Pastorn är skyldig, men ingen är skyldig tacka för, det han får tillgodoniuta lagarnas hägn.