ville förneka sin öfv:rtygelse, förjagas ur landet! En utlänning, om han än vore muhamedan, skulle då äga större yttranderätt i Svea land, än en af landets barn, som blifvit uppfostrad i Lutherska läran! Genom att öfvergå till judendomen eller muhbamedanismen kunde denna till äfventyrs på samma gång bevara sin yttranderätt och äga ett fädernesland! Den insända artikeln, som vi här ofvan i sammanhang med förestående omnämnde, är af följande innehåll: Ehuru Författaren af dessa rader har mycket att anmärka mot åtskilliga meningar i den åtalade skriften, instämmer han deck helt och hållet i det kufvudsakliga af hvad Svaranden i dess förklaringar anfört till vederläggning af akters påståenden. Skulle något vara att dervid anmärka, så är det, att Svaranden i den första förklaringen gått längre än behofvet fordrat, då minga torde finnas, som anse de exempelvis framdragna absurda följderne af en crass bokstafstro såsom ett slags trosbekännelse af Förfatlaren sjelf. Det är visserligen af den sednare förklaringen tydligt, att Författaren ej sjelf haft de begrepp som han der vidrört, utan frsmställer dem endast såsom nödvändiga följder af den stockhblindaste bokstaflighet, hvilken åter skulle blifva den enda tillåtna enligt Akters tydningssätt. Men mig synes i alla fall, att det enda och egentliga. men äfven afgörande argumentet till arbetets frikännelse ligger deri, att den anfäktade boken, huru minga origtigbeter deri för öfrigt kunna finnas, icke innehåller någon förnekelse af den Evangeliska lärans sanning, det ar: dess i grunden gudomliga ursprung, hvilket i apologetiken varit en terminus technicus ailtsedan Grotius skref de veritate religionis christiane; hvarföre ock Less gaf ett mycket godkändt arbete till kristendomens försvar titel af Wahrheit der christlichen Religion, hvaraf 6::e upplagan utkom år 4786 och är på Svenska öfversatt efter en äldre upplaga, Stockholm 4778. Flera Tyskar ha i detta ämne begagnat denna titel, såsom i en afhandling af Vernet i Genf, öfversatt från Frarskan redan 4753 med tite! Wahrheit der christl. Religion; Seiler, Rosenmäller, m. f., och på Svenska ha vi: Christna religionems sanning al Wijkman, Pastor i Cathrina, Stockholm 4776, och af Biskop Möller: Bevis för kristna religionens sanning, Strengnäs 1778. Allt detta anföres till bevis, att Rikets Ständer, sedan de i tryckfrihetslagen förbjudit: a) Atheistiska och b) Materialistiska, tillagt äfven c) Deistiska skrifter, för att skydda Evangeliska lärans SANNING. Detta är ock det enda och högsta, hvarmed en protestantisk statsmakt kan sig befatta. Undersökning af speciella religions-sanningar, dogmer, trosläror, theologiska meningar, kan icke utan kränkning af samvetsfriheten, reformationens grundsatser och Svenska regeringsformen förbjudas, icke ens hindras, och efter ingressen af 3 S Tryckfrihetsförordningen, får härvid intet konseqvensmakeri äga rum. Så bjuda våra, af Konung och Folk heligt besvurna grundlagar. Så tänkte ock den Jury, som för några och tjuge år sedar dömde öfver Författaren af skriften Thorild. Han frikändes, ehuru målet rörde sjelfva kristendomens bhjertpunkt. Flere af Jurymännen lefva ännu, och Upsala Akademis dåvarande Rector Magnificas innehar nu en hög plats i staten. Gammal prest på bondlandet.r