Westerbottens 2, Jemtlands 2Z, Norrbottens 45, Ul
sammans 99 Björnar; inom samtlige Länen: Varga
538; Loar 242; Filfrasar 48; Räfvar 8,262; Jerfva
2; Mårdar 479; Hillrar 42; Uttrar 4148; Lekatto
7314; Örnar 416; Ufvar 156; Ugglor 1,508; Höka
4 648; Glador 205; Falkar 144.
— eee—
— Eu större korrespondensartikel i Handels
tidningen (Götheborgs) innehåller följande, an
gående en för läsaren redan bekant polemil
mellan tvenne Stockholmsblad
aDet var verkligen ett bra hårdt slag, som H
Hofmarskalken von Beskow fick af Kapten Linde
berg, genom påminnelsen om tilldrage!sen före, un
der och efter Fussmälle processen. Mången had
aldrig vidare upprest hufvudet efter en sådan duf
ning; men modet och tålamodet tyckas vara out
tömliga hos vissa. Att gå rakt på saken och säga
antingen att den anklagade skrifvit Flugsmällan, el
ler att han icke skrifvit henne, eller (hvilket va
rätta tvistefrågan) att afgifva ett dylikt kategorisk
svar, om tillkomsten af det smädliga br fvct, som
åtföljde det tryckta exemplaret, hvilket tillsändes H
L. — se der uvad allmänheten väntade att se H
von B. göra. I stället infläto i Biet ett par upp
satser, som voro ritt qvickt och spetsigt författade
men som, om man ser nära på dem, icke bevis:
någonting, utom ett stort behof att ställa frågan på
ett helt annat område, än der hon först stod, di
hon först väcktes. Den har blifvit ogement upp
blandad med osanningar, tycker mångenr. T.ex. de
insinueras, att den afria pressen klandrat, att Kam
nersrätten icke den tiden ville forska efter den verk
lige författaren, likasom nu skedde i frågan on
Strauss. Jag har letat efter ett dylikt klander, mer
icke kunnat finna det; tvertom trodde jag mig se
att Kämnersrättens då visade förfarande gillades oci
framdrogs endast såsom ett motstycke till hvad son
nu försöktes. Likaså söka författarne i Biet gör
troligt, att Strauss bok och Flugsmällar blifrit ;-m
förda; och detta ger ett verkligen ypperligt och ick
illa begagnadt tillfälle till gyckel. Men en dyli!
jemförelse har jag förgäfves efterietat hos den afrla
pressen; den enda, jag förmått hitta, är den ermella:
proceduren då och nu. Det rätta anfallet mot H
von Beskow tyckes mig omisskänneligen vara riktad
emot hvad han gjort eiler undandragit sig bredvit
rättegången: men detta bar Biet halkat förbi, oc
med skä!, emedan det sannerligen är af en för H
v. B. något för starkt graverande beskaffenhet. Bie
låtsar nästan ignorera allt annat än Flujsmädan
och denna behandlas såsom en usatirs, en Kironi
mot en författare. Från denna sidan tyckes de
imedlertid icke hafva varit, som Hr L. framstäl!d
saken; ban fästade sig vid brefvet och den obesva
rade interpellationen inför Svenska Akademien, oc
han påstod dessutom, att Flugsmällan och i synner
het brefvet voro icke asatir och cironi, utan pas
kill och äreskändande smädelse, och det icke mo
författare, uan mot person. Nu vill olyckan, at
på detta allt finnes i Biet ingenting svaradt; oc!
alla läsare, som icke blott vilja skratta åt en roli;
tidningsartikel, utan se nöjaktig förklaring öfve
en tvistig råga, tycka, att Hr von Beskows sal
står nästan såmre efter, än före Bi-artiklarna. Mai
frågar sig: hvarföre förklarade mannen sig aldrig:
hvarföre kunde han icke förmås att svara ett ren
ja eller nej på interpellationen? Frågan Jåg ickt
vidare inför demstol; hon gällde ej vidare borgerlig
slroff, utan endast en mans heder inför opinivnen
Hade han icke skrifvit Flugsmällan och brefvet, si
var det ju lätt att uttala ett nej; bade han deremo
skrifvit dem, så hade han, synes mig, bordt upp
mana Hr L. att trycka det ifrågavarande brefvet
hvarefter ban (Hr v. B.) kunnat — och bordt —
företaga en granskning både af detta och Flugsmäl
lan och visa, att de innehöllo endast satir och ironi
men icke paskill och smädelse, och att endast er
författare blifvit behandlad, icke en person och des
enskilda förhållanden och karakter. Visserligen kund:
dylikt anses besvärligt och tråkigt för en Hofmar
skalk, för en man, som har vigtigare och framfö
allt roligare saker att befatta sig med; men byarför
begynte ban en gång den leken? Såsom saken ni
står, visar hon, å ena sidan, kanske en ömtålighe
och en sorts taktlös påflugenhet, som varit onödig oc
blott ger en anledning till anfall från sådana, son
anse allt förkastli gt, blott man kan afvinnma det er
löjlig sida, men åä andra sidan visar hon det be
dröfliga skådespelet af en man, som är ahögt upp
satt och sjelf adlad, d. v. s. förklarad vara äde
framför vanliga menniskor, mea som drager sig un
dan ansvaret — icke det juridisto, ty det syne
icke i den frågan varit hufvudsak, utan det mora
liska och Aeders-ansvaret — för sina egna ord, ja
icke ens kon förmås att, som en man. erkänna el
ler förneka dem. I allt detta ligger någonting så
styggt och motbjudande, att man verkligen med er
viss vämjelse vänder sig derifrån. Om de förnäm
och dekorerade anse sitt privilegium bestå i rättig.
het att draga sig undan sådara förbindelser, som
här äro i fråga, så är det sanherligen svårt att för
stå, pyori den låghet och råhet stall bestå, som pa:
pref rence utmärker den s. k. cråa massan.
— —— —
Till Tull Ditriktschefs Embetet i Götheborg
har följande rapport ingått:
Under patrallering å Kongsbacka-fjordea anträf-
da: natten emellan d 421 ach 4Y dis an ctärra