Westerbottens 2, Jemtlands 2Z, Norrbottens 45, Ul sammans 99 Björnar; inom samtlige Länen: Varga 538; Loar 242; Filfrasar 48; Räfvar 8,262; Jerfva 2; Mårdar 479; Hillrar 42; Uttrar 4148; Lekatto 7314; Örnar 416; Ufvar 156; Ugglor 1,508; Höka 4 648; Glador 205; Falkar 144. — eee— — Eu större korrespondensartikel i Handels tidningen (Götheborgs) innehåller följande, an gående en för läsaren redan bekant polemil mellan tvenne Stockholmsblad aDet var verkligen ett bra hårdt slag, som H Hofmarskalken von Beskow fick af Kapten Linde berg, genom påminnelsen om tilldrage!sen före, un der och efter Fussmälle processen. Mången had aldrig vidare upprest hufvudet efter en sådan duf ning; men modet och tålamodet tyckas vara out tömliga hos vissa. Att gå rakt på saken och säga antingen att den anklagade skrifvit Flugsmällan, el ler att han icke skrifvit henne, eller (hvilket va rätta tvistefrågan) att afgifva ett dylikt kategorisk svar, om tillkomsten af det smädliga br fvct, som åtföljde det tryckta exemplaret, hvilket tillsändes H L. — se der uvad allmänheten väntade att se H von B. göra. I stället infläto i Biet ett par upp satser, som voro ritt qvickt och spetsigt författade men som, om man ser nära på dem, icke bevis: någonting, utom ett stort behof att ställa frågan på ett helt annat område, än der hon först stod, di hon först väcktes. Den har blifvit ogement upp blandad med osanningar, tycker mångenr. T.ex. de insinueras, att den afria pressen klandrat, att Kam nersrätten icke den tiden ville forska efter den verk lige författaren, likasom nu skedde i frågan on Strauss. Jag har letat efter ett dylikt klander, mer icke kunnat finna det; tvertom trodde jag mig se att Kämnersrättens då visade förfarande gillades oci framdrogs endast såsom ett motstycke till hvad son nu försöktes. Likaså söka författarne i Biet gör troligt, att Strauss bok och Flugsmällar blifrit ;-m förda; och detta ger ett verkligen ypperligt och ick illa begagnadt tillfälle till gyckel. Men en dyli! jemförelse har jag förgäfves efterietat hos den afrla pressen; den enda, jag förmått hitta, är den ermella: proceduren då och nu. Det rätta anfallet mot H von Beskow tyckes mig omisskänneligen vara riktad emot hvad han gjort eiler undandragit sig bredvit rättegången: men detta bar Biet halkat förbi, oc med skä!, emedan det sannerligen är af en för H v. B. något för starkt graverande beskaffenhet. Bie låtsar nästan ignorera allt annat än Flujsmädan och denna behandlas såsom en usatirs, en Kironi mot en författare. Från denna sidan tyckes de imedlertid icke hafva varit, som Hr L. framstäl!d saken; ban fästade sig vid brefvet och den obesva rade interpellationen inför Svenska Akademien, oc han påstod dessutom, att Flugsmällan och i synner het brefvet voro icke asatir och cironi, utan pas kill och äreskändande smädelse, och det icke mo författare, uan mot person. Nu vill olyckan, at på detta allt finnes i Biet ingenting svaradt; oc! alla läsare, som icke blott vilja skratta åt en roli; tidningsartikel, utan se nöjaktig förklaring öfve en tvistig råga, tycka, att Hr von Beskows sal står nästan såmre efter, än före Bi-artiklarna. Mai frågar sig: hvarföre förklarade mannen sig aldrig: hvarföre kunde han icke förmås att svara ett ren ja eller nej på interpellationen? Frågan Jåg ickt vidare inför demstol; hon gällde ej vidare borgerlig slroff, utan endast en mans heder inför opinivnen Hade han icke skrifvit Flugsmällan och brefvet, si var det ju lätt att uttala ett nej; bade han deremo skrifvit dem, så hade han, synes mig, bordt upp mana Hr L. att trycka det ifrågavarande brefvet hvarefter ban (Hr v. B.) kunnat — och bordt — företaga en granskning både af detta och Flugsmäl lan och visa, att de innehöllo endast satir och ironi men icke paskill och smädelse, och att endast er författare blifvit behandlad, icke en person och des enskilda förhållanden och karakter. Visserligen kund: dylikt anses besvärligt och tråkigt för en Hofmar skalk, för en man, som har vigtigare och framfö allt roligare saker att befatta sig med; men byarför begynte ban en gång den leken? Såsom saken ni står, visar hon, å ena sidan, kanske en ömtålighe och en sorts taktlös påflugenhet, som varit onödig oc blott ger en anledning till anfall från sådana, son anse allt förkastli gt, blott man kan afvinnma det er löjlig sida, men åä andra sidan visar hon det be dröfliga skådespelet af en man, som är ahögt upp satt och sjelf adlad, d. v. s. förklarad vara äde framför vanliga menniskor, mea som drager sig un dan ansvaret — icke det juridisto, ty det syne icke i den frågan varit hufvudsak, utan det mora liska och Aeders-ansvaret — för sina egna ord, ja icke ens kon förmås att, som en man. erkänna el ler förneka dem. I allt detta ligger någonting så styggt och motbjudande, att man verkligen med er viss vämjelse vänder sig derifrån. Om de förnäm och dekorerade anse sitt privilegium bestå i rättig. het att draga sig undan sådara förbindelser, som här äro i fråga, så är det sanherligen svårt att för stå, pyori den låghet och råhet stall bestå, som pa: pref rence utmärker den s. k. cråa massan. — —— — Till Tull Ditriktschefs Embetet i Götheborg har följande rapport ingått: Under patrallering å Kongsbacka-fjordea anträfda: natten emellan d 421 ach 4Y dis an ctärra