lighet; — att åtskilnaden mellan naturerna för
ingen del genom deras enhet blifvit upphäfven,
utan snarare båda naturernas egendomlighet bibe-
hållen; — att båda likväl äro en och samma Chri-
stus, och att de äro oskiljaktigt och odelbart af
tvenne naturer förenade till en person. Vida-
re blef ännu dertill bestämdt, att han haft tven-
ne, likväl icke stridiga, viljor, endast den mensk-
liga den gudomliga underordnad.,
Utan att oroas af stridigheter utvecklade sig
äfven vidare läran om Jesu verk och gerningar.
I allmänhet föreställde man sig detta så: Guds
son har genom antagandet af menniskonatur
helgat denna och gjort den till gudomlig, såle-
des odödlig. Dervid hänvisades äfvenledes på
hans helsosamma lära, hans upphöjda exempel
och hans försonande död. Det redan i nya
testamentet innehållna begreppet om trädandet i
vårt ställe, hvarigenom syndens straff blifvit
borttagna från menskligheten, utvecklade man
mer och mer, ända tills Anselm deraf skapade
den konstiga läran om den i vårt ställe skedda
tillfyllestgörelsen, som fortgår genom följande
satser: Syndaren (och alla menniskor äco syn-
dare) betager Gud den honom tillkommande äran:
— denna förolämpning kan Gud icke tåla: —
frivilligt kan menniskan ej återgifva till Gud hvad
hon fråntagit honom; ty då hon är skyldig Gud
allt det goda, som hon kan göra, så kan hon ej
hafva något godt till öfverlopps, för att med
detta öfverblifna betäcka sina begångna synder:
derföre måste Gud, menniskan till straff, un-
dandraga henne den henne tillämnade lycksalig-
heten, och derigenom skaffa sig upprättelse; men
detta motstrider hans godhet: — men nu måste
dock hans rättvisa hafva upprättelse; i förhållan-
de till det, som blifvit honom fråntaget, måste
något gifvas honom, som är större än allt annat
med undantag af Gud: — Men detta är blott
Gud sjelf, och då å andra sidan för menniskor-
na blott menniskan sjelf kan göra tillfyllest, så
måste en gudamenniska lemna denna tillfyllest-
görelse: — denna kan likväl icke bestå uti en
verksam lydnad, ett skuldfritt lefverne, emedan
hvarje förnuftigt väsende i alla fall är skyldig
Gud ett sådant; men att taga på sig döden, syn-
dens skuld, dertill är den skuldfrie icke skyldig:
— alltså, då följaktligen Gudamenniskan påtagit
sig döden, består Guds upprättelse just i denna
gudameuniskans död, hvars belöning, emedan
den, såsom ett med Gud, ej kan belönas, kom-
mer menskligheten till godo.)
Dessa gamla kyrkoläror gingo äfvenledes öfver
1 lutherska bekännelsen, der de ännu spetsigare
utbildades. Här tillsattes ännu uttryckligen, att
vissa egendomliga företräden tillkomma den mensk-
liga naturen i Christus, i kraft af dess förbin-
delse med den gudomliga; först och främst oför-
mögenbhet att synda och möjlighet att icke dö.
Utom dessa erhöll likväl menskliga naturen än-
nu vissa andra företräden, som lemnades den af
den gudomliga; ty då bådas förening ej är en
yttre död, utan en inre, lefvande, på samma
sätt som t. ex. i glödgadt jern eld och metall
genomtränga hvarandra, så öfvergå äfven bådas:
egendomligheter i hvarandra: följaktligen tager
den menskliga naturen andel i den gudomligas
företräden, den gudomliga i den ålterlösningen,
beträffande verksamheten hos den menskliga.
Den således tänkta gudamenniskans person
uppträdde först på jorden i ett förnedringstillstånd,
i det dess menskliga natur, trotts dess förening
med den gudomliga vid aflelsen, dock ända till
döden ej gjorde något oupphörligt bruk af del
erhållna gudomliga egenskaperna: men med upp-
ståndelsen började upphöjelsetillståndet, som med;
sittandet på Guds högra hand vann fulländning.,
l afseende på sitt verk tillskrifver denna kyr-
ka Jesus ett trefaldigt embete: det profetiska,
i så vidt han förkunnade och genom under be-
kräftade den högsta sanningen; — såsom öfver-
sle prest har ban i vårt ställe uppfyllt lagen,
och lidit straff för våra synder; och såsom konung
styrer han kyrkan, hvars herravälde öfver hela
verlden han genom uppståndelsen och verldsdo-
men skall fullända.n
Denna stränga, stela kyrkodogm fann tidigt.
lerfaldig motsägelse. Redan de reformerta kun-
la äm hanwäma om ll Jan dala, Ano oo arv kJr