lighet; — att åtskilnaden mellan naturerna för ingen del genom deras enhet blifvit upphäfven, utan snarare båda naturernas egendomlighet bibehållen; — att båda likväl äro en och samma Christus, och att de äro oskiljaktigt och odelbart af tvenne naturer förenade till en person. Vidare blef ännu dertill bestämdt, att han haft tvenne, likväl icke stridiga, viljor, endast den menskliga den gudomliga underordnad., Utan att oroas af stridigheter utvecklade sig äfven vidare läran om Jesu verk och gerningar. I allmänhet föreställde man sig detta så: Guds son har genom antagandet af menniskonatur helgat denna och gjort den till gudomlig, således odödlig. Dervid hänvisades äfvenledes på hans helsosamma lära, hans upphöjda exempel och hans försonande död. Det redan i nya testamentet innehållna begreppet om trädandet i vårt ställe, hvarigenom syndens straff blifvit borttagna från menskligheten, utvecklade man mer och mer, ända tills Anselm deraf skapade den konstiga läran om den i vårt ställe skedda tillfyllestgörelsen, som fortgår genom följande satser: Syndaren (och alla menniskor äco syndare) betager Gud den honom tillkommande äran: — denna förolämpning kan Gud icke tåla: — frivilligt kan menniskan ej återgifva till Gud hvad hon fråntagit honom; ty då hon är skyldig Gud allt det goda, som hon kan göra, så kan hon ej hafva något godt till öfverlopps, för att med detta öfverblifna betäcka sina begångna synder: derföre måste Gud, menniskan till straff, undandraga henne den henne tillämnade lycksaligheten, och derigenom skaffa sig upprättelse; men detta motstrider hans godhet: — men nu måste dock hans rättvisa hafva upprättelse; i förhållande till det, som blifvit honom fråntaget, måste något gifvas honom, som är större än allt annat med undantag af Gud: — Men detta är blott Gud sjelf, och då å andra sidan för menniskorna blott menniskan sjelf kan göra tillfyllest, så måste en gudamenniska lemna denna tillfyllestgörelse: — denna kan likväl icke bestå uti en verksam lydnad, ett skuldfritt lefverne, emedan hvarje förnuftigt väsende i alla fall är skyldig Gud ett sådant; men att taga på sig döden, syndens skuld, dertill är den skuldfrie icke skyldig: — alltså, då följaktligen Gudamenniskan påtagit sig döden, består Guds upprättelse just i denna gudameuniskans död, hvars belöning, emedan den, såsom ett med Gud, ej kan belönas, kommer menskligheten till godo.) Dessa gamla kyrkoläror gingo äfvenledes öfver 1 lutherska bekännelsen, der de ännu spetsigare utbildades. Här tillsattes ännu uttryckligen, att vissa egendomliga företräden tillkomma den menskliga naturen i Christus, i kraft af dess förbindelse med den gudomliga; först och främst oförmögenbhet att synda och möjlighet att icke dö. Utom dessa erhöll likväl menskliga naturen ännu vissa andra företräden, som lemnades den af den gudomliga; ty då bådas förening ej är en yttre död, utan en inre, lefvande, på samma sätt som t. ex. i glödgadt jern eld och metall genomtränga hvarandra, så öfvergå äfven bådas: egendomligheter i hvarandra: följaktligen tager den menskliga naturen andel i den gudomligas företräden, den gudomliga i den ålterlösningen, beträffande verksamheten hos den menskliga. Den således tänkta gudamenniskans person uppträdde först på jorden i ett förnedringstillstånd, i det dess menskliga natur, trotts dess förening med den gudomliga vid aflelsen, dock ända till döden ej gjorde något oupphörligt bruk af del erhållna gudomliga egenskaperna: men med uppståndelsen började upphöjelsetillståndet, som med; sittandet på Guds högra hand vann fulländning., l afseende på sitt verk tillskrifver denna kyrka Jesus ett trefaldigt embete: det profetiska, i så vidt han förkunnade och genom under bekräftade den högsta sanningen; — såsom öfversle prest har ban i vårt ställe uppfyllt lagen, och lidit straff för våra synder; och såsom konung styrer han kyrkan, hvars herravälde öfver hela verlden han genom uppståndelsen och verldsdomen skall fullända.n Denna stränga, stela kyrkodogm fann tidigt. lerfaldig motsägelse. Redan de reformerta kunla äm hanwäma om ll Jan dala, Ano oo arv kJr