ör värdshuset, der han bodde, och på angrän-: sande gator, och uppstämde musik för honom, : Derefter hölls tal, hvilket Welcker besvarade på följande vackra sätt: aMina herrar!. Med djupt rörd själ tackar jag eder. Att fria män, af den ryktbaraste och den mäktigaste tyska folkstammen, så ärofullt och hjertligt helsa den anspråkslöse vandraren från södra Tyskland — dertill äro icke förtjenster ersaken, på hvilka han icke kan göra an: språk. Endast det, att jag troget och redligt hållit ut — mina tänkesätt och sträfvanden för det högsta och ädlaste, som sätter tyska hjertan i rörelse för det gemensamma fäderneslandets ära och fribet, och framför allt grundvilkoret för värdig mannafrihbet, för fribet i ord och skrift — endast edra egna, lika beskaffade tänkesätt och sträfvanden beredde mig denna ärofulla, glada stund. När det ädla, preussiska folket, på samma sätt, som det ärofullt kämpade i spetsen för hela det tyska fäderneslandet i försvaret emot utvertes fiender, äfven med sitt ärofulla furstehus skall stå främst i värdig, laglig, borgerlig frihet, då skall vår nation åter blifva, hvad Gud och rätt ämnat henne till — hvad hon ett helt årtusende var, stor och aktad bland jordens folk — och säker för förnyandet af sådan smälek och sådana faror, som vi upplefde för en mansålder sedan, och upplefde derföre, att vi glömt och gifvit ifrån oss laglig frihet såsom män och medborgare. Ja, det är icke lyx, att vi återfordra vår gamla tyska frihets rättigheter. Det är driften att bevara sig sjelf — säkerheten emot förnyandet af dessa förfärliga faror för thronerna så väl, som för nationen, bevarandet för nya brödrakrig, underkufningar, styckningar, polska delningar. Denna frihet är också icke illegitim. Vi eftersträfva på laglig väg hvad som äfven länder våra furstar till välgång, ära och säkerhet, hvad som är vårt genom förnuftet, vår historia och genom furstliga löften, beseglade genom blodiga offer. Icke heller är det svärmeri. Det vore icke annat än vansinne att tro, att, under det nästan alla andra civiliserade folk på jorden återvinna åt sig de äkta, tyska frihetsrättigheterna, den stora, tyska nationen ensam kan blifva derifrån utesluten, utesluten från mensklighetens i våra dagar så hastiga utveckling och rörelse. Att j, mina värdaste herrar, på nytt hos mig befäster denna öfvertygelse, utgör min högsta glädje i denna högtidliga stund. Emottagen derför ännu en gång min bjertligaste, min innerligaste tacksamhet. Sedan Welcker talat, ropades: aLefve friheten! En deputation af kommitteen begaf sig upp till Weleker på hans rum, der ordföranden yttrade följande: Vi komma till eder, värdaste herre! för att på det bjertligaste helsa eder såsom en kär, länge efterlängtad gäst. Vår glädje, våra vivatrop må vara för eder ett ringa bevis på det lifliga deltagande, som det väckt och måste väcka, att nu hos oss se den man, som alltid var och är den oförskräckte, outtröttlige, oböjlige stridsmannen för sann frihet och folkets oförytterliga rättigheter. Eder åsyn stärker hos oss alla förhoppningar. Må vi ännu länge fåse i eder er förebild, som det skall blifva vårt fasta beclut att likna i tänkesätt och uthållande kraf. Annu engång helsar jag eder i allas vårt namn, ock i alla likasinnades namn, innerligt välkommer bland o0ss.n Musiken fortsattes omkring en timma, hvarefter folkmänden, under glädjerop ech hurra skingrade sig. Allting aflopp med största ord: ning och utan ringaste störing. Dagen efter denna serenad gafs åt Welcker e stor middag i Caf national, al personer ur olik: samhällsklasser. — ——--af—— SES Sr SS I EE Ed