ör värdshuset, der han bodde, och på angrän-:
sande gator, och uppstämde musik för honom, :
Derefter hölls tal, hvilket Welcker besvarade på
följande vackra sätt:
aMina herrar!. Med djupt rörd själ tackar
jag eder. Att fria män, af den ryktbaraste och
den mäktigaste tyska folkstammen, så ärofullt
och hjertligt helsa den anspråkslöse vandraren
från södra Tyskland — dertill äro icke förtjen-
ster ersaken, på hvilka han icke kan göra an:
språk. Endast det, att jag troget och redligt
hållit ut — mina tänkesätt och sträfvanden för
det högsta och ädlaste, som sätter tyska hjertan
i rörelse för det gemensamma fäderneslandets
ära och fribet, och framför allt grundvilkoret
för värdig mannafrihbet, för fribet i ord och
skrift — endast edra egna, lika beskaffade tänke-
sätt och sträfvanden beredde mig denna ärofulla,
glada stund. När det ädla, preussiska folket, på
samma sätt, som det ärofullt kämpade i spetsen
för hela det tyska fäderneslandet i försvaret emot
utvertes fiender, äfven med sitt ärofulla furste-
hus skall stå främst i värdig, laglig, borgerlig
frihet, då skall vår nation åter blifva, hvad Gud
och rätt ämnat henne till — hvad hon ett helt
årtusende var, stor och aktad bland jordens folk
— och säker för förnyandet af sådan smälek
och sådana faror, som vi upplefde för en
mansålder sedan, och upplefde derföre, att vi
glömt och gifvit ifrån oss laglig frihet såsom
män och medborgare. Ja, det är icke lyx, att
vi återfordra vår gamla tyska frihets rättigheter.
Det är driften att bevara sig sjelf — säker-
heten emot förnyandet af dessa förfärliga faror
för thronerna så väl, som för nationen, beva-
randet för nya brödrakrig, underkufningar, styck-
ningar, polska delningar. Denna frihet är också
icke illegitim. Vi eftersträfva på laglig väg hvad
som äfven länder våra furstar till välgång, ära
och säkerhet, hvad som är vårt genom förnuf-
tet, vår historia och genom furstliga löften, be-
seglade genom blodiga offer. Icke heller är det
svärmeri. Det vore icke annat än vansinne att
tro, att, under det nästan alla andra civiliserade
folk på jorden återvinna åt sig de äkta, tyska
frihetsrättigheterna, den stora, tyska nationen
ensam kan blifva derifrån utesluten, utesluten
från mensklighetens i våra dagar så hastiga ut-
veckling och rörelse. Att j, mina värdaste her-
rar, på nytt hos mig befäster denna öfvertygelse,
utgör min högsta glädje i denna högtidliga stund.
Emottagen derför ännu en gång min bjertligaste,
min innerligaste tacksamhet.
Sedan Welcker talat, ropades: aLefve frihe-
ten! En deputation af kommitteen begaf sig
upp till Weleker på hans rum, der ordföranden
yttrade följande:
Vi komma till eder, värdaste herre! för att
på det bjertligaste helsa eder såsom en kär,
länge efterlängtad gäst. Vår glädje, våra vivat-
rop må vara för eder ett ringa bevis på det lif-
liga deltagande, som det väckt och måste väcka,
att nu hos oss se den man, som alltid var och
är den oförskräckte, outtröttlige, oböjlige strids-
mannen för sann frihet och folkets oförytterliga
rättigheter. Eder åsyn stärker hos oss alla för-
hoppningar. Må vi ännu länge fåse i eder er
förebild, som det skall blifva vårt fasta beclut
att likna i tänkesätt och uthållande kraf. Annu
en- gång helsar jag eder i allas vårt namn, ock
i alla likasinnades namn, innerligt välkommer
bland o0ss.n
Musiken fortsattes omkring en timma, hvar-
efter folkmänden, under glädjerop ech hurra
skingrade sig. Allting aflopp med största ord:
ning och utan ringaste störing.
Dagen efter denna serenad gafs åt Welcker e
stor middag i Caf national, al personer ur olik:
samhällsklasser.
— ——--af——
SES Sr SS I EE Ed