märk värdigaste exemplet på ett sådant misstag
var just den ena och odelbara, franska repu-
bliken, hvilken med detta tillägg till sin titel
ville uttrycka sin förkastelsedom öfver kommu-
nmalstyrelse och federatifsystera, men i stället rå-
kade att dermed inlägga den formligaste protest
emot sjelfva folkväldets ytterstå grund. Väl-
färdsutskottet och skräckregeringen skulle ej
kunnat utsträcka sitt välde ohejdadt öfver hela
landet, om de ej egt och begagnat den väna vid
centralisation i allt, som blifvit Fransmännens!
andra natur, och som ännu ser i Paris hela
Frankrike eller hela verlden, men utom Paris
ingenting, som egentligen förtjenar afseende.
Folket tänkte lika litet på att styra sig sjelft
under dessa förskräckelsens dagar, som under
Ludvig XIV; det fann ingenting förändradt, mer
än att man nu ropade vive la libertg, likasom
man förut ropat vive le roi. Napoleon, restau-
rationen och Ludvig Filip hafva ej heller fun-
nit absolutismens häfdvunna styrelsesätt att för-
kasta, och sålunda har det fortgått oafbrutet,
fastän under hvarjehanda besynnerliga förän-
dringar i sjelfva centern, alltifrån Richeliev och
Robespierre till Guizot, utan att folket, det egent-
liga folket, haft mer att säga i offentliga ange-
lägenheter under den ene än den andre.
Samma följd har visat sig öfverallt, der folk-
väldet tagit samma falska riktning och bebäftat
sig med detta förderfliga lån från absolutismen,
hvarpå alla de, efter den ena och odelbara fran-
ska republikens mönster bildade konstitutions-
försök lemna de mest talande prof, t. ex. de
eisalpinska, liguriska, helvetiska republikerna,
Mexico och de öfriga spanskt-amerikanska repu-
blikerna i allmänhet. Hvar och när hade fol-
ket, såsom sådant, deli deras förvaltning? Span-
jorerna, som äfven under sina mest absoluta
styrelser egde kommunalinrättningar: Baskerna,
som ega dem ännu, och till en del i nästan nord-
amerikansk fulländning, hafva ännu ej slutat
sin kamp emot den centralstyrelse, som sträfvar
att göra dem fria efter franskt mönster.
Norrmännen tyckas hafva, med sin vanliga
klokhet, tagit lärdom af historien, och nyligen
förskaffat sig ett kommunalsystem, hvilket, om
det får rotfästa och utveckla sig, kommer att
blifva det säkraste värnet, likasom den orubb-
ligaste basen, för deras fria statsförfattnings be-
stånd.
Såsorn ett allegat, hemtadt från en mer ome-
delbar erfarenhet än vår, må här anföras Toc-
quevilles jemnförelse mellan de olika verkninu-
garne al styrelsens och förvaltningens centrali-
sation.
De, som i Europa äro anhängare af förvaltnin-
gens centralisation hos landets styrelse, påstå, att
en regering kan bättre förvalta serskilta orters an
gelägenheter, än orternas invånare förmå sjelfva
Detta kan vara sannt, i fall centralstyrelsen är upp
lyst och orternas invånare försänkta i okunnighet,
om hon är driftig och de tröga, om hon är van att
handla och de att endast lyda. Det är äfven be-
gripligt, att anlaget för dessa olika egenskaper måste
tillväxa med sjelfva eentralisatienen, och att förmå-
gan uppenbarar sig tydligen på det andra.
Men jag bestrider att förhållandet är: sådant.
när folket har förstånd och vaksamhet i afseende på
sina egna intressen, och är vart att tänka öfver dem,
såsom händelsen är i Nerdamerika.
aJag är tvertom öfvertygad, att medborgarnes för-
enade kraft i det sednare fallet förmår uträtta mera
för det allmänna bästa, än centrastyrelsens myn-
dighet. i
eJag medgifver svårigheten att finna något säkert
sätt för väckandet af ett folk, som slumrar, och
gifva det en håg och en insigt, som det saknar; jag
vet ganska väl, huru vanskligt det är, att öfvertala
folk till skötande af sina egna angelägenheter.
Men jag tror eck, att när centralstyrelsen påstår
sig kubna fullständigt ersätta de omedelbart i en
sak interesserades fria samverkar, så bedrager hon
sig sjelf och vill bedraga andra.
Ea centralstyrelse, den må vara så vis som helst,
kan omöjligen sjelf omfatta alla detaljer af ett tal.
rikt folks politiska hvardagslif, emedan sådant öf-
verstiger all mensklig förmåga. När den försöker
att blott genom sin ensamma omsorg dana och sät-
ta i rörelse så många särskilda samhällsorganer, så
åtnöjer den sig med ett ganska ofullkomligt resul-
tat, eller uttömmer sin kraft med onyttiga ansträng-
ningar.
Det är enekligt, att centralisationen kan utan svå-
righet lyekas bringa alla menniskans yttre handlia-
gar till en viss öfverensstämmelse, som man sluli-
gen fiamer angenäm för dess egen skull och utan
afseende på tillämpningen; ungefär som afgudadyr-
karn hyllar bilden, utan att tänka på gudomlighe-
ten, som, den skall föreställa. Centralisationer lyc
kas lätt att gifva ett visst skick af ordning åt de
öpande ärenderna; att klokt sköta samhällets polis:
att qväfva små oordningar och laster; att bibehålla
samhället - i ett visst tillstånd, som hvarken innefat-
var tiilvext eller: förfall; kort sagdt, att försätta kela
sam hällat I aft claes alummaer cam omhatem än nliga