Idan Adelns och äfven Presteståndets pluralite med sin huldhet omfattade prygelsystemets fortI farande. (Insändt.) NÅGRA NÖDIGA ERINRINGAR I ANLEDNING AF SEDNARE TILLDRAGELSER. (Slut fr. gårdagsbl.) Under det att staten anslagit stora och rika emolumenter, dem styrelsen på alla möjliga väIgar söker ytterligare höja, åt några dignitärer i med deras skyddlingar, så i militära som civila I ståndet, och desse icke heller akta för rof, när så kan åtbära, att dertill mottaga andra och I främmande tillskott, det vare sig ur fonder, I kassor eller annorledes; under det att kyrkans högvördige och flere andre dess tjenare, hvilka Jtäfla och trängas om att blifva delaktiga af de timliga fördelar, som nådens sol har i beredskap åt inställsamma och krypande beundrare, frossa i ett oförskyldt öfverflöd, glömmande ofta Herrans stora och herrliga Wingård, för den mera förledande Naboths; under det att alla dessa i gemen framlefva sorgfria dagar och dertill stiga ifrån den ena högre värdigheten till den andra, beprydda med alla möjliga äretecken, med ett ord, medan dessa, som måhända för det mesta endast äro att anse såsom en numera o0nyttig qvarlefva af en föråldrad hofoch statslyx, på allt upptänkligt vis omhuldas och belönas; finnas andra statens tjemare, hvilka i vigtiga ansvarsfulla och mödosamma värf obemärkt måste träla och arbeta från morgonens gryning intill sena nattväkten, för att äga ett torftigt uppehälle, oftast otillräckligt för deras egna personer, och ännu mera att dela med hustru och barn. Ibland dessa vanlettade tjenstemän kan man, med allt fog, räkna kronefogdar, häradsskrifvare och länsmän. Desse tjenstemän hafva, nästan alla utan undantag, alltför obetydliga och otillräckliga löner, i förhållande till de förstnämndes stora ansvar och pekuniära ansvarighet för alla sina underordnade, hvilka de ej kunna undgå att i betydlig mån anlita om penningars indrifvande, samt med hänseende till allas deras vigtiga, mödosamma och nästan ständigt utan tillökning i löneförmåner, men ständigt tillvexande göromål, för hvilkas medhinnande de måste på resor och ersättningar åt skrifvarebiträden göra betydliga uppoffringar ech dertill med vidkännas dryga återbåringar till staten al sina löner, samt mångfaldiga afbränningar deraf, i och för tjensternes bestridande. Om nu härtill kermmer ett och annat exempel, att de väl lönade och högt uppsatte embetsmännen begå missbruk, som inför epinionen äre svåra nog, men likväl gå fria för all påföljd derföre, att de äre grata persona, så är det mindre underligt om de mindre väl lönade, när nöd och behof påtränga eeh minga barns bildning och dyrköpta uppfostran mana fadrens pligtkänsla för sina barns framtida väl, icke alltid motstå den frestelse, som för uppbördsoch debiteringsmän är vida större än för många andra. ) Eller kam väl staten, då ) Ett exempel bland minga på huru temligen betänkliga saker kunna förbigås med tystnad, bar man i en händelse, som angår en af våra mast bekanta votabiliteter, ehuru det bör tilläggas, att der ej var fråga om egennytta. Hr Presidonten ven Hartmansdorff angafs, medan ham ännu var statssekreterare för Ecklesiastikexpeditionen, af en protekollssekreterare i samma expedition, för den egenmäktiga åtgärden att hafva utfärdat ett regeringsbeslut, olika emot hvad det inför Korungsn förda proetekell upptog. Denna anklagelse angiek ett tilltag, ungefär af samma art, om den bekanta reglementsförändringen, för hvilken Grefve Cronstedt blef afsatt fråm sina befattningar. Der omtalades och rofererades i alla sina detaljer inför allmänheten i en af Hr Crusenstolpos skrifter. Mar någon undersökning sedan skett i följd af denna anklagelse? Hr ven Hartmansderff kar endast blifvit beferdrad till ett af statens högsta embeten, sedan ban under bela riksdagen haft det synnerliga förtroendet att vara hofvets riksdagsehef. Hvad skall man säga härem? Det är visserligen möjligt, att saken ieke var af så stor beskaffenhet, som i den ofvannämnda relationen rubricerades; det låter tänka sig, att Mr v. H. var alldeles oskyldig dertill; men ett factum är, att angifvelsen blifvit gjord. Man skulle då föreställa sig, att en regering, som anser folkets aktning för embetsmännen vara af någon betydenhet, skulle, för att visa, det den sjelf hyser en sådan aktning, skyndat att låta undersöka saken, för att komma till rätta förhållandet dermed; och antingen befordra den brottslige embetsmannen till ansvar, em han var skyldig, eller låta straffa den ohemule angifvaren, eller, om intetdera skedde, åtminstone til!hålla henom att afgifva en offentlig förklaring. Att deremot med synbar förkärlek omhulda och befordra en person, på hvilken ännu en sådan anklagelse outredd fortfar att hvila, kunde lätt gifva folket i gemen anledning till den föreställningen, att vederbörande icke bry sig om, huru de höga embetsmännens moralitet anses, blott de äro hofvets tillgifna tjenare, och att lagarna egentligen blott äro gjorda för hopen. Det lär imedlertid få erkännas, att det är illa, i fall en sådan opinion om Regeringens grundsatser blir allmän, ty den stora moraliska häfstången för en styrelses kraft