Idan Adelns och äfven Presteståndets pluralite
med sin huldhet omfattade prygelsystemets fort-
I farande.
(Insändt.)
NÅGRA NÖDIGA ERINRINGAR I ANLEDNING
AF SEDNARE TILLDRAGELSER.
(Slut fr. gårdagsbl.)
Under det att staten anslagit stora och rika
emolumenter, dem styrelsen på alla möjliga vä-
Igar söker ytterligare höja, åt några dignitärer
i med deras skyddlingar, så i militära som civila
I ståndet, och desse icke heller akta för rof, när
så kan åtbära, att dertill mottaga andra och
I främmande tillskott, det vare sig ur fonder,
I kassor eller annorledes; under det att kyrkans
högvördige och flere andre dess tjenare, hvilka
Jtäfla och trängas om att blifva delaktiga af de
timliga fördelar, som nådens sol har i bered-
skap åt inställsamma och krypande beundrare,
frossa i ett oförskyldt öfverflöd, glömmande ofta
Herrans stora och herrliga Wingård, för den
mera förledande Naboths; under det att alla
dessa i gemen framlefva sorgfria dagar och der-
till stiga ifrån den ena högre värdigheten till
den andra, beprydda med alla möjliga äretecken,
med ett ord, medan dessa, som måhända för det
mesta endast äro att anse såsom en numera o0-
nyttig qvarlefva af en föråldrad hof- och stats-
lyx, på allt upptänkligt vis omhuldas och be-
lönas; finnas andra statens tjemare, hvilka i vig-
tiga ansvarsfulla och mödosamma värf obemärkt
måste träla och arbeta från morgonens gryning
intill sena nattväkten, för att äga ett torftigt
uppehälle, oftast otillräckligt för deras egna per-
soner, och ännu mera att dela med hustru och
barn.
Ibland dessa vanlettade tjenstemän kan man,
med allt fog, räkna kronefogdar, häradsskrifvare
och länsmän. Desse tjenstemän hafva, nästan
alla utan undantag, alltför obetydliga och otill-
räckliga löner, i förhållande till de förstnämndes
stora ansvar och pekuniära ansvarighet för alla
sina underordnade, hvilka de ej kunna undgå
att i betydlig mån anlita om penningars indrif-
vande, samt med hänseende till allas deras vig-
tiga, mödosamma och nästan ständigt utan till-
ökning i löneförmåner, men ständigt tillvexande
göromål, för hvilkas medhinnande de måste på
resor och ersättningar åt skrifvarebiträden göra
betydliga uppoffringar ech dertill med vidkän-
nas dryga återbåringar till staten al sina löner,
samt mångfaldiga afbränningar deraf, i och för
tjensternes bestridande. Om nu härtill kerm-
mer ett och annat exempel, att de väl lönade
och högt uppsatte embetsmännen begå missbruk,
som inför epinionen äre svåra nog, men likväl
gå fria för all påföljd derföre, att de äre grata
persona, så är det mindre underligt om de min-
dre väl lönade, när nöd och behof påtränga eeh
minga barns bildning och dyrköpta uppfostran
mana fadrens pligtkänsla för sina barns framtida
väl, icke alltid motstå den frestelse, som för
uppbörds- och debiteringsmän är vida större
än för många andra. ) Eller kam väl staten, då
) Ett exempel bland minga på huru temligen be-
tänkliga saker kunna förbigås med tystnad, bar
man i en händelse, som angår en af våra mast
bekanta votabiliteter, ehuru det bör tilläggas, att
der ej var fråga om egennytta. Hr Presidonten
ven Hartmansdorff angafs, medan ham ännu var
statssekreterare för Ecklesiastikexpeditionen, af en
protekollssekreterare i samma expedition, för den
egenmäktiga åtgärden att hafva utfärdat ett re-
geringsbeslut, olika emot hvad det inför Korun-
gsn förda proetekell upptog. Denna anklagelse
angiek ett tilltag, ungefär af samma art, om den
bekanta reglementsförändringen, för hvilken Grefve
Cronstedt blef afsatt fråm sina befattningar. Der
omtalades och rofererades i alla sina detaljer in-
för allmänheten i en af Hr Crusenstolpos skrifter.
Mar någon undersökning sedan skett i följd af
denna anklagelse? Hr ven Hartmansderff kar en-
dast blifvit beferdrad till ett af statens högsta
embeten, sedan ban under bela riksdagen haft det
synnerliga förtroendet att vara hofvets riksdags-
ehef. Hvad skall man säga härem? Det är vis-
serligen möjligt, att saken ieke var af så stor be-
skaffenhet, som i den ofvannämnda relationen ru-
bricerades; det låter tänka sig, att Mr v. H. var
alldeles oskyldig dertill; men ett factum är, att
angifvelsen blifvit gjord. Man skulle då föreställa
sig, att en regering, som anser folkets aktning
för embetsmännen vara af någon betydenhet, skulle,
för att visa, det den sjelf hyser en sådan aktning,
skyndat att låta undersöka saken, för att komma
till rätta förhållandet dermed; och antingen be-
fordra den brottslige embetsmannen till ansvar,
em han var skyldig, eller låta straffa den ohemule
angifvaren, eller, om intetdera skedde, åtminstone
til!hålla henom att afgifva en offentlig förklaring.
Att deremot med synbar förkärlek omhulda och
befordra en person, på hvilken ännu en sådan
anklagelse outredd fortfar att hvila, kunde lätt
gifva folket i gemen anledning till den föreställ-
ningen, att vederbörande icke bry sig om, huru de
höga embetsmännens moralitet anses, blott de äro
hofvets tillgifna tjenare, och att lagarna egentligen
blott äro gjorda för hopen. Det lär imedlertid få
erkännas, att det är illa, i fall en sådan opinion
om Regeringens grundsatser blir allmän, ty den
stora moraliska häfstången för en styrelses kraft