land i 47:e, Frankrike i 48:e, Spanien i 45:e och ;
49:e seklerne hafva efter hvarandra visat detta.
Inqvisitionens grymheter eftergifva icke jacque-
riets gräsligheter; Puritanerne voro ingen bit
bättre än vederdöparne, och engelska revolutio-
nen 4649 hade, liksom den fransyska 1793, sina
blodseener. Men för att hålla oss vid den när-
varande tiden, så vilja vi erinra de engelska
jurnalerna derom, att drettning Victoria, fastän
bon ieke gör några anspråk på att personligen
styra, redan varit föremål för ett : merdförsök,
oeh att Wilhelm IV, vid början af sin regering,
äfvenledes var mål för ett skett. Om den be-
dröfliga vurmen för konungamord icke gjort nå-
gra vidare framsteg i England, så härrör detta
deraf, att brittiska regeringen haft den lyckliga
tankan, att icke liksom fostra den i ett drifbus,
icke liksom upprätta en teater för framställnin-
gen af dess nesliga gerningar; man sökte der-
emot utrota smittan, derigenom att man be-
bandlade den såsom ett slags vansinne. Times
är stolt öfver, att 410,000 soldater äre tillräck-
liga att upprätthålla lugnet i England. Han
glömmer, vid denna beräkning af motstånds-
krafter, konstaplarne och den beridna milisen
(ysomanny). Men om man också antager, att
de regementen, som ligga i garnison i England,
äro tillräckliga för lugnets upprätthållande, be-
visar väl detta något för engelska folkets seder?
Är det kärlek till ordning eller fruktan, som
håller det i tygel? För tvenne år sedan hade
40,000 Kartister gjort ett infall i staden New-
port; ett kompani infanteri dref dem med några
böss-skott på flykten. Garantien för bildningen
i England ligger i den fruktan, som den i upp-
ror stadda folkmassan har för de röda unilor-
merna. Om nånsin arbetarne i Manchester eller
Birmingham lära sig att, liksom de i Paris eller
Lyon, bjuda spetsen åt plutoneld och kavalleri-
anfall bakom barrikader, då är det förbi med
regeringen i England. De hemliga associationerna
hafva i Frankrike sina fasor; vi bestrida icke,
att kommunisternes sekt emedelbarligen under-
gräfver samhällets grundval. Men dylika asso-
ciationer finnas i ännu större måttstock på an-
dra sidan kanalen; kartistpartiet, som räknar
8 a 3 millioner anhängare, har också lagt an
på regeringen, på eganderätten, på samhällsord-
ningen; det är till och med den skilnaden emel-
lan de engelska kartisterne och de fransyske kom-
munisterne, att de sednare ännu stannat vid teo-
rien, då deremot de förstnämnde redan försökt
flere handstreek, hvilka kunna tjena till mått-
stock på deras afsigter och deras moralitet.
Mittills sträfvade upploppen i Frankrike endast
efter omstörtning af den beståndande stats-
författningen; i England hafva de redan länge
rigtat sina anfall emot samhället sjelft. Detta
rop: Ned med de rika! som man hört på lan-
det i Auvergne, är den katekes, som kartisterne
mer än ett år upprepat vid alla sina samman-
komster. Uppträdena i Clermont,- anfallet på
boningshuset, nedrifningen af hus och uppbrän-
nandet af möbler, detta är saker, som dagligen
förekomma i England vid folkmötena. I Not-
tingham förstörde, vid de sista parlamentsvalen,
Whigs den klubb, der Tories samlade sig, och
Tories Whigs klubb. I Liverpeol blef ett helt
qvarter: förstördt vid Irländarnes slagsmål med
hamnarbetarne. I Manchester hafva kartisterne
dödat flere polisbetjenter, och antämdt flere hus.
I Birmingham hafva de blåa och gula lefvererat
hvarandra en ordentlig drabbning, hvarvid mån-
ga kufvuden blifvit blediga. Skall man väl yt-
terligare erinra om scenerna i Bristol, der pö-
beln bemäktigade sig staden, och i hela trenne
dygn öfverlemnade sig åt plundring, röfvande
och våldtägt. Hvad som bedröfvar oss vid ore-
ligheterna i Clerment, är just den omständig-
heten, att vi der, endast med undantag af sket-
ten, finna ett upplepp på Engelskt maner, lik-
som första införandet af de oordningar, vid
Ihvilka de nedrigaste böjelser i menniskohjertat
framträda i dagen. — De Engelska tidningarna
lanse ess för en atheistisk nation, emedan Fran-
Isyska Sö icke, lika med så många Engelsmän.
delar Söräften emellan kyrkan och krogen
Huru väl kände dock ej Byren detta hyeklande
samhälle, dessa Europas farister, som blott låna
lyttre skenet af dygd, som hålla marknad med
Iparlamentsröster liksom med socker och kaffe.
hvilka anse sig för ärligt folk, då de muta fåt-
tiga valmän och kasta ut em milliom franes vie
ett val; sem till och med vanställt språket, och
säga om en tjuf, att han ser respektabel ut (he