glömmer för sammankomsten i en politisk krogklubb. De gamla idgerna om jemnlikhet, hafva ännu icke utslocknat, och hvar och en, som utan grundade anspråk vill agera aristokrat eller prins, kan vara säker att ådraga sig allmänt hat. Hertigens af Aumale triumftåg från Marseille varen dårskap. Prinsen kan vara en ganska skicklig ung soldat, men några underbara bedrifter har han ieke utfört, och sjelfva de officiella bulletinerna veta icke om honom att berätta något annat, än att han under fälttåget hade en diarrbe om höll på att kosta honom lifvet. Hans granna intåg i Paris väckte derföre afund eeh ovilja och denna stämning, i förening med den allmänma förbittringen öfver de sista financeåtgärderna afseende på utskyldernas kontrollerande, gjorde förbrytelsen möjlig. Tidmngen The Courrier, som tillhör Torypartiet menar åter att detta nya attentat måtte inskär: pa hos Fransyska regeringen nödvändigheten at använda strängare mått och steg för att håll Jacobinismens elycksaliga hydra inom skrankorna Det herrskar, menar han, en anda och rastlöshe ibland det unga Frankrikes republikaner, son gränsar till brutalitet och vansinne, samt fråga efter ingenting. Ömsom theorister och terrori ster, predika de dödsstraffens afskaffande och beg; i samma ögonblick med kallt blod ett lönnmord utar att betänka eller ens ana den inkonseqvens som de derigenom låta komma sig till last. De: artighet och urbanitet, som fordom var den mes glänsande juvelen i den Fransyska karakteren, ä förvisad ur deras generations codex; deras fri het är anarki, deras tro materialism ; deras foster landskärlek en mask, döljande de nedrigaste pas siomer, som kunna fostras af beständig sysslolös het, fåfäng egoism och vansinnig ärelystnad. La Revue de Paris, en veckoskrift, yttrar si; öfver de sista dagarnes oroliga folkskockninga på gatornme i allmänhet och säger, att de egent ligen bestodo i grupper af personer, som blefvc stående och sågo på hvarandra, utan att vet: hvarföre de hade samlats: nyfikna förbigåend och sysslolösa dagdrifvare. Man vill, heter det se den så kallade emeuten, stannar, för att gapa och på det viset bidraga de tranquila åskådarn sjelfva till oordningen. Detta innefattar i si; sjelf ingenting och ändå något; det är inge: verklig grund till farhågor dervid för handen och ändå är man icke lugn. Man kunde nästar kalla det en fantasiemeute, men den sätter likvä alla dem i rörelse, hvilkas pligt är att vaka öf ver ordningen i den stora staden; den visar si på flera punkter, utan att någorstädes komm till utbrott; den injagar fruktan hos köpmännen afskräcker kunderna och tvingar säljarne at stänga igen sina bodar på de ställen, der folke skockas, men den är för många ett föremål fö nyfikenheten och en anledning att gå ut och promenera. Denna trängsel vid oordningarne skådeplats är dåraktig; detta har man tusen gån ger sagt Parisarne; de medgifva det också, me gå ändå dit; allt är för dem skådespel och et ämne att få språka om och berätta för hvar andra. Så är nu en gång karakteren hos de folk, sem vant sig vid det offentliga lifvets re telser; de törsta efter händelser och intryck Demosthenes skildrar för oss Athenienserne, nä de gingo omkring på torget oen frågade hvar andra efter underrättelser, huru kungen af Ma eedonien mådde. Romarne, när de möttes p forum, frågade hvarandra: hvad nytt ifrån Al rika? Paris har ärft denna Romarnes och Gre kernes oroliga rörlighet. Dess invånare måst dagligen bafva nya sensatiomer, och hela verlde är knappt tillräckligt att lemna ämnen dertill. Intetdera af de föregående räsonnemangern synes dock så värdt att begrunda, som den of vatnämnda artikeln i Courrier Francais, der de engelska tidningarnas emdömen besvara: Den lyder som följer: cHändelserne i Clermoat oeh mordförsöke emot hertigen af Aumale gifva de engelska tic ningarna ämnen till deklamationer emot Franl rike. Då man läser dem, skulle man anse Frank rike vara i ett sjuklighetstillstånd och dess in vånare för ett folk af atheister, konungamördar och vilda djur. Hvarje samhälle har sitt a skum, hvilket händelsernes storma kastar upp pF ytan. Det finnes väl ingen nation, hvars ka rakter icke visat sig vanställd vid politiska erc ligheter. Samma starka värraz, ur hvilken til gifvenheten för fåderneslandet uppspirar, oc sem utvecklar geniet för befäl, upprörer äfve RE UA FS Tustland I J.A Kra