unnadt; ett, agif benne en släng herre! bon tå
hvad bon får, se pålle är redan hvitlöddrig
det är en hundturk till vagn att vara tungp -o
s. v., salte min arm i förnyad rörelse. Ack
min Gud hvad både min sen på galejan att gö
fa? Det var just i middagshugget; solen brän
Te ceh dammet omsvepte oss i en tät molnskog
som ännu mera ökade sig, då wvi mötte lång
rader med forbönder, hvilka tågade mot staden
Öfverallt mötte grindar, der vi måste hålla ocl
der jag var tvungen att köra, jag hade olyekligt
vis tvenne olika partier att styra. Blacka hörde
nemligen till det stationära, men Pålle till mu-
vemangspartiet, och jag liksom andra styrande
herrar vågade icke att köra på Blacka utan, för-
sökte deremot att hålla in Pålle så mycket jag
förmådde, hvarigenom ter hände att begge
kreaturen började gnabbas och bitas midt i grin-
den, så att vi öfverallt höllo . på att köra fast.
Högheten har också sina besvärligheter, tänkte
jag och torkade svetten ur pannan och tackade
Gud, att jag icke var Ludvig Pbilip i Frankrike
som åtminstone har ett helt spann af sådane de,
partier, alt köra med en töm. Detta var dock
ej nog. Ofverallt mötte oss hästar, som gingc
fria på betet och med sina krumpsprårg syn
nerligen oroade unghästen, som genom flitig:
gnäggningar tillkännagaf sina sympatier lör fri
heten. En vilsefarande kalf — ungdomen för
irrar sig lätt, — följde oss likväl allra längst
han guppade outtröttlig framför hästarne och
höll många gånger på att blifva öfverkörd till
var synnerliga förskräckelse, ända till dess en
grind satte en gräns för hans löparebefattning.
På detta sätt fortsatte vi vår resa till dess