unnadt; ett, agif benne en släng herre! bon tå hvad bon får, se pålle är redan hvitlöddrig det är en hundturk till vagn att vara tungp -o s. v., salte min arm i förnyad rörelse. Ack min Gud hvad både min sen på galejan att gö fa? Det var just i middagshugget; solen brän Te ceh dammet omsvepte oss i en tät molnskog som ännu mera ökade sig, då wvi mötte lång rader med forbönder, hvilka tågade mot staden Öfverallt mötte grindar, der vi måste hålla ocl der jag var tvungen att köra, jag hade olyekligt vis tvenne olika partier att styra. Blacka hörde nemligen till det stationära, men Pålle till muvemangspartiet, och jag liksom andra styrande herrar vågade icke att köra på Blacka utan, försökte deremot att hålla in Pålle så mycket jag förmådde, hvarigenom ter hände att begge kreaturen började gnabbas och bitas midt i grinden, så att vi öfverallt höllo . på att köra fast. Högheten har också sina besvärligheter, tänkte jag och torkade svetten ur pannan och tackade Gud, att jag icke var Ludvig Pbilip i Frankrike som åtminstone har ett helt spann af sådane de, partier, alt köra med en töm. Detta var dock ej nog. Ofverallt mötte oss hästar, som gingc fria på betet och med sina krumpsprårg syn nerligen oroade unghästen, som genom flitig: gnäggningar tillkännagaf sina sympatier lör fri heten. En vilsefarande kalf — ungdomen för irrar sig lätt, — följde oss likväl allra längst han guppade outtröttlig framför hästarne och höll många gånger på att blifva öfverkörd till var synnerliga förskräckelse, ända till dess en grind satte en gräns för hans löparebefattning. På detta sätt fortsatte vi vår resa till dess