Hvad fru Carlens romaner särskildt beträffar, vet jag visserligen att de finnas, hvilka sätta hennes Lindorm och Kyrkoinvigning) högst bland desamma, mutade, som de äro, af vissa verkligen ypperliga scener och briljantå drag här och der, att blunda för det möjligen en smula haltande i anläggningen af det hela, det icke alltid fullt naturliga i karakterernas hållning, det icke allt igenom nödtorftigt klara och bestämda i dess filosofi, det, öfverhufvud taget, något för oratoriska i språket. Som sagdt är, jag vet .visserligen att de finnas, som låta. vigtskålen luta till fördel för, denna ena genre af: fru Carlens författareskap, hvilken vi skulle kunna betecknå under namnet den romaneska; för min del har jag hkväl vid ett par föregående tillfällen tillåtit mig förklara, det jag icke delar ett sådant omdöme, utan finner en i flera fall positiv öfvervigt ega rum åt andra hållet, eller hennes mera humoristiska romaner. Jag anser aSkjutsgossen, den nyaste af fru Carlens arbeten, endast lemna mig ett stöd till för denna oförgripliga opinion. Denna roman är väl icke precist någon komposition, utan fel, men författarinnan har valt för sin. behandling en scen och personascher, med hvilka hon i större eller mindre mån varit hemmastadd och förtrolig från hvardagslifvet; hon har endast behöft teckna eller måla, ur minnet eller efter naturen, icke skapa; oeh den gifna följden häraf är en större säkerhet i konturerna och sanning i koloriten, som gör att man tycker sig ega verkligheten framför sig, att man känner igen sig, att man i tankarna lefver liksom med uti det lefvande dramat. Och svara mig uppriktigt, om icke detta är någonting att värdera, någonting att finna sig tillfredställd utaf, vid sidan af dessa orediga, sväfvande och vaporösa bilder i den så: kallade stora stilen, dem en mera förvägen, än mägtig fantasi roar sig att utkasta för oss i skumrasket! Början af ifrågavarande roman är ypperlig. Hela denna teckning af den fattiga bondfamiljen, fader Kristoffer, mor Ingierd och sonen Ivar, vid deras aftonmåltid, Ivars äfventyr på vägen med en kurir, som hån nödgas : skjutsa midt i natten, den arma grålles ömkliga medfart under den resande herrens hugg och slag, grålles död vid hemkomsten :och Ivars ömma sorg öfver den trogna kamraten; hela denna teckning är utförd med mästarhand; det är ett fragment ur den svenska bondens hvardagshistoria, af ett rörande och fängslande intresse. Det är måhända en sanning att boken icke håller fullkomligt allt hvad denna inledning lofvar, men den innebåller likväl fortsättningen af åtminstone fläcktals; bilder och scener, som, ehuru i annan stil, kunna anses icke mindre förträfföga, såsom till exempel beskrifningen på den stora supgen hes öfverstelöjtnanten Dressens, på herrskapets landtegendom, hurusom denna sup genom en olycka med stadsbudet är nära att blifva om intet, men slutligen lyckas komma i gång, sedan mamsellen från prestgårgen lärt fröken dottern i huset att ersätta det felande sockret med skird honung och teet med en nälve torkade vinbärsblad, en dite smultrenblad och ett par bitar karel. Slutet på romanen är i hög grad frappant och skiskligt behandJadt, och så underhållande, att man för ögonblicket nästan förbiser, att författarinnan verkligen fören teatereffekt uppoffrat något af sanningen i sin bjeltes karakter. Ty man måste medgifvå, det upptåget är dock en smula för raljant för att komma från en så allvarsam och stadig man, som herr Ivar; någon skall kanske tycka att det till och med är litet för elakt, för att stå tillsammans med hans ädla sinnelag, men författarinnan kan i detta sednare afseende åberopa sig på anomalier af menniskobjertat,: mycket större än någonsin denna. Hämnden är aldrig vacker, men den är ofta så naturlig, någon gång så förlåtlig! 0. 0. RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. — Dp. de fyra för. några dagar sedan från rö. wi rr ON for I mm os a I