Hvad fru Carlens romaner särskildt beträffar,
vet jag visserligen att de finnas, hvilka sätta hen-
nes Lindorm och Kyrkoinvigning) högst bland
desamma, mutade, som de äro, af vissa verkligen
ypperliga scener och briljantå drag här och der,
att blunda för det möjligen en smula haltande
i anläggningen af det hela, det icke alltid fullt
naturliga i karakterernas hållning, det icke allt
igenom nödtorftigt klara och bestämda i dess
filosofi, det, öfverhufvud taget, något för orato-
riska i språket. Som sagdt är, jag vet .visserli-
gen att de finnas, som låta. vigtskålen luta till
fördel för, denna ena genre af: fru Carlens för-
fattareskap, hvilken vi skulle kunna betecknå
under namnet den romaneska; för min del har
jag hkväl vid ett par föregående tillfällen tillå-
tit mig förklara, det jag icke delar ett sådant
omdöme, utan finner en i flera fall positiv öf-
vervigt ega rum åt andra hållet, eller hennes
mera humoristiska romaner. Jag anser aSkjuts-
gossen, den nyaste af fru Carlens arbeten, en-
dast lemna mig ett stöd till för denna oförgrip-
liga opinion.
Denna roman är väl icke precist någon kom-
position, utan fel, men författarinnan har valt
för sin. behandling en scen och personascher,
med hvilka hon i större eller mindre mån varit
hemmastadd och förtrolig från hvardagslifvet; hon
har endast behöft teckna eller måla, ur minnet
eller efter naturen, icke skapa; oeh den gifna
följden häraf är en större säkerhet i konturerna
och sanning i koloriten, som gör att man tycker
sig ega verkligheten framför sig, att man känner
igen sig, att man i tankarna lefver liksom med
uti det lefvande dramat. Och svara mig upprik-
tigt, om icke detta är någonting att värdera,
någonting att finna sig tillfredställd utaf, vid si-
dan af dessa orediga, sväfvande och vaporösa
bilder i den så: kallade stora stilen, dem en
mera förvägen, än mägtig fantasi roar sig att ut-
kasta för oss i skumrasket!
Början af ifrågavarande roman är ypperlig.
Hela denna teckning af den fattiga bondfamil-
jen, fader Kristoffer, mor Ingierd och sonen Ivar,
vid deras aftonmåltid, Ivars äfventyr på vägen
med en kurir, som hån nödgas : skjutsa midt i
natten, den arma grålles ömkliga medfart under
den resande herrens hugg och slag, grålles död
vid hemkomsten :och Ivars ömma sorg öfver den
trogna kamraten; hela denna teckning är utförd
med mästarhand; det är ett fragment ur den
svenska bondens hvardagshistoria, af ett rörande
och fängslande intresse. Det är måhända en sanning
att boken icke håller fullkomligt allt hvad denna in-
ledning lofvar, men den innebåller likväl fortsätt-
ningen af åtminstone fläcktals; bilder och scener,
som, ehuru i annan stil, kunna anses icke min-
dre förträfföga, såsom till exempel beskrifningen
på den stora supgen hes öfverstelöjtnanten Dres-
sens, på herrskapets landtegendom, hurusom den-
na sup genom en olycka med stadsbudet är nä-
ra att blifva om intet, men slutligen lyckas
komma i gång, sedan mamsellen från prestgår-
gen lärt fröken dottern i huset att ersätta det
felande sockret med skird honung och teet med
en nälve torkade vinbärsblad, en dite smultren-
blad och ett par bitar karel. Slutet på roma-
nen är i hög grad frappant och skiskligt behand-
Jadt, och så underhållande, att man för ögon-
blicket nästan förbiser, att författarinnan verkli-
gen fören teatereffekt uppoffrat något af san-
ningen i sin bjeltes karakter. Ty man måste
medgifvå, det upptåget är dock en smula för ral-
jant för att komma från en så allvarsam och
stadig man, som herr Ivar; någon skall kanske
tycka att det till och med är litet för elakt, för
att stå tillsammans med hans ädla sinnelag, men
författarinnan kan i detta sednare afseende åbe-
ropa sig på anomalier af menniskobjertat,: myc-
ket större än någonsin denna. Hämnden är
aldrig vacker, men den är ofta så naturlig,
någon gång så förlåtlig! 0. 0.
RÄTTEGÅNGS- OCH POLISSAKER.
— Dp. de fyra för. några dagar sedan från
rö. wi rr ON for I mm os a I
