tröst! Skall du dö, som jollrade för mig, son
höll så innerligt af din stackars mor! Men dok
torn är dock blott en menniska — kanske hai
misstagit sig — han andas så lätt — kan dett
våra mot döden? Gossen sträckte . på sig oci
vaknåde; de mörkblå barnögonen hade en ege;
glans, en egen skärpa i blicken. Stackars mam
ma, gråter du nu igen? hviskade ban och räckt
sina magra händer upp mot ansigtet, för at
klappa henne — aser du, mamma, jag gråter in
te. Modren lutade sig ner och kysste barnet
— uJag vill till min fars sade gossen. — Di
har ingen far, stackars gossel, snyftaåde modren
chan har aldrig velat se dig; då jag begärde han:
kärlek, hans medlidande med dig, då skickade
han mig penningar, i ställåt för sin faderskär-
lek — du kan ieke komma till din far — har
förnekar -dig.o — Jag will till-min far,; uppre
pade gossen otydligare; cmamma, nu går jag til
bonomp,, hviskade han och slumrade in. Kloc
kan slog tolf i kyrktornet, det var midnatt
den lille englen hade gått till sin far och mo.
dren tryckte blott ett stelnande lik till sitt bröst
Men den fadren blygdes icke för sitt barn oci
försköt det icke.
I detta ögonblick slutade just angläsen på ma
ten hos generalen G., som samma afton hade
bal. Axel von Milden var der den gladaste säll-
skapsmannen och den behagfullaste dansören
Han förde en liten, något sned fröken tillbaka
till sin plats. aDet är en skön natt, sade Axel
och såg bakom skärmen ut på den stjernklara,
slänsande himlen, som i lugn storhet spändessit!
höga bvalf öfver jorden; ase hit, min nådigan
fortfor han, vändande sig till den lilla fröken,
ser ni, der är Frejas och kärlekens stjerna, se
hur vänligt hon nedblickar på oss. — De!
är, svarade fröken, som var hvad man kalla
en smula känslofull, det är högtidligt att be
skåda den nattliga himlen, ader tyste, som Egyp