skönhets, snillesoch dygd, föreföll nu ett långt samtal. Hofpredikanten, ansåg bäst. att. rentaf förskjuta den ovärdigab, somså grymt hade sårat sin höga välgörarinna; Han fann tjenligast; på det att man icke skulle lägga hyende under lasten och uppmuntra sedelösheten, att rentaf förneka :henne, att låta henne sköta sig sjelf och blott aflägsna henne från godset och söka hindra unga baronen att genom någon mälplacerad ömhet gifva sin mor dementi, till exempel genom att erkänna saken eller något dylikt. Hofpredikanten åtog sig att arrangera saken och gick. Hofpredikanten Smiter är en alltför god menniskar, sade friherrinnan till den åter inträdande mamsellen, han arrangerar hela den obehagliga affåren.a I ett litet, trångt rum, med fönstret åt en af stadens små gränder, satt en kall Januariafton, tre år derefter, en ung qvinna, med ett utmärgladt, qvidande barn i sitt knä. Den unga qvinnan var blek, så mycket man kunde se vid den korsade belysningen från den svagt fladdrande spiselden och stjernljuset, som sken in genom de små rutorna. Jag hade sett den qvinnan förr, med sitt likbleka englaansigte, som en ande sväfva utåt gatan, jag hade sett henne äfven för längre sedan, lefnadsfrisk och lycklig, med purpurröda kinder och oskuld, i stället för blygsel, målad i sina blickar — jag hade sett henne förr -— det var Anna. Och hvilkens var det qvidande barnet — det var hennes, det var kärlekens son. Den fladdrande lågan i spiseln lyste klarare, barnet slumrar i modrens famn; men hon griter, och den ena varma tåren efter den andra faller ned på den sofvande gossen. — Han sadex, hviskade slutligen Anna och lutade sig ner öfver sin älskling, chan sade, doktorn, att du inte kan lefva öfver natten; du skall dö, min lilla, lilla gosse! min söte gosse! min enda