skönhets, snillesoch dygd, föreföll nu ett långt
samtal. Hofpredikanten, ansåg bäst. att. rentaf
förskjuta den ovärdigab, som- så grymt hade
sårat sin höga välgörarinna; Han fann tjenligast;
på det att man icke skulle lägga hyende under
lasten och uppmuntra sedelösheten, att rentaf
förneka :henne, att låta henne sköta sig sjelf och
blott aflägsna henne från godset och söka hin-
dra unga baronen att genom någon mälplacerad
ömhet gifva sin mor dementi, till exempel ge-
nom att erkänna saken eller något dylikt. Hof-
predikanten åtog sig att arrangera saken och gick.
Hofpredikanten Smiter är en alltför god men-
niskar, sade friherrinnan till den åter inträdande
mamsellen, han arrangerar hela den obehagliga
affåren.a
I ett litet, trångt rum, med fönstret åt en af
stadens små gränder, satt en kall Januariafton,
tre år derefter, en ung qvinna, med ett utmärg-
ladt, qvidande barn i sitt knä. Den unga qvin-
nan var blek, så mycket man kunde se vid
den korsade belysningen från den svagt flad-
drande spiselden och stjernljuset, som sken in
genom de små rutorna. Jag hade sett den qvin-
nan förr, med sitt likbleka englaansigte, som
en ande sväfva utåt gatan, jag hade sett henne
äfven för längre sedan, lefnadsfrisk och lycklig,
med purpurröda kinder och oskuld, i stället för
blygsel, målad i sina blickar — jag hade sett
henne förr -— det var Anna. Och hvilkens var
det qvidande barnet — det var hennes, det var
kärlekens son.
Den fladdrande lågan i spiseln lyste klarare,
barnet slumrar i modrens famn; men hon gri-
ter, och den ena varma tåren efter den andra
faller ned på den sofvande gossen. — Han
sadex, hviskade slutligen Anna och lutade sig
ner öfver sin älskling, chan sade, doktorn, att
du inte kan lefva öfver natten; du skall dö,
min lilla, lilla gosse! min söte gosse! min enda