gig till hvad som helst; fruktan att synas löjlig tvingade, Axel att, mot sin natur, vara hård kjertad. Der hemma-på Odensborg stod det jeke vä till. Friherrinnan satt halfklädd i sin soffa, in bäddad mellan kuddar; mamsell Grönqvist stoc midt framför henne och dröp några styrkande droppar i-en medikamentssked för att gifva sir fru, som hade en häftig attack af sin vanlig svaghet. Min Gud! suckade den goda frun ,hvem kunde väl tro det om: henne? jag ansåg henne som mitt eget barn; men ingen bildning kan utrota lågheten hos det sämre folket.s — ;Friherrinnån har rätt i sin harmpn, sade mamsellen, ;men, lilla goda friherrinna, förifra sig inte, spasmerna komma då strax igen; för al del, här är droppar, behagar friherrinnan ? vÄr hon ur-huset? frågade friherrinnan. — Ja, hon är borta., — Nå hvad sade det ge mena stycket?, frågade hennes nåd och reste sig upp med styrka; hvad sade hon när hor fick min befallning att icke mera visa sig för mina ögon?, — Jo,, sade mamsellen, hor gret, men var tillika stursk; bon sade, att hor hade varit lyckligare utan friherrinnans välgerningar; att, om hon icke blifvit upptagen här hade hon nu varit en ärlig bondes fästmö elle: hustru, likaså väl som hennes syskon. — Sade hon det? ropade friherrinnan och rodnade a! vrede; den otacksamma varelsen; sade hon det! Så är det, mamsell Grönqvist, så är det att uppföda en orm vid sin egen barm, så är verldens lön, välgerningar föda otack, ömhet fostrar sturskbet. En betjent anmäler: herr hofpredikanten) — Låt bonom komma in; Grönqvist kan gå ut si länge., Med hofpredikanten, en gammal smidig prest som fått pastoratet genom friherrinnans protek tion, och som för att ställa sig in med ,sin hög: patronessa alltid synnerligen beundrat Anna