gig till hvad som helst; fruktan att synas löjlig
tvingade, Axel att, mot sin natur, vara hård
kjertad.
Der hemma-på Odensborg stod det jeke vä
till. Friherrinnan satt halfklädd i sin soffa, in
bäddad mellan kuddar; mamsell Grönqvist stoc
midt framför henne och dröp några styrkande
droppar i-en medikamentssked för att gifva sir
fru, som hade en häftig attack af sin vanlig
svaghet. Min Gud! suckade den goda frun
,hvem kunde väl tro det om: henne? jag ansåg
henne som mitt eget barn; men ingen bildning
kan utrota lågheten hos det sämre folket.s —
;Friherrinnån har rätt i sin harmpn, sade mam-
sellen, ;men, lilla goda friherrinna, förifra sig
inte, spasmerna komma då strax igen; för al
del, här är droppar, behagar friherrinnan ?
vÄr hon ur-huset? frågade friherrinnan. —
Ja, hon är borta., — Nå hvad sade det ge
mena stycket?, frågade hennes nåd och reste
sig upp med styrka; hvad sade hon när hor
fick min befallning att icke mera visa sig för
mina ögon?, — Jo,, sade mamsellen, hor
gret, men var tillika stursk; bon sade, att hor
hade varit lyckligare utan friherrinnans välger-
ningar; att, om hon icke blifvit upptagen här
hade hon nu varit en ärlig bondes fästmö elle:
hustru, likaså väl som hennes syskon. — Sade
hon det? ropade friherrinnan och rodnade a!
vrede; den otacksamma varelsen; sade hon det!
Så är det, mamsell Grönqvist, så är det att upp-
föda en orm vid sin egen barm, så är verldens
lön, välgerningar föda otack, ömhet fostrar stursk-
bet.
En betjent anmäler: herr hofpredikanten) —
Låt bonom komma in; Grönqvist kan gå ut si
länge.,
Med hofpredikanten, en gammal smidig prest
som fått pastoratet genom friherrinnans protek
tion, och som för att ställa sig in med ,sin hög:
patronessa alltid synnerligen beundrat Anna