sellen med ett försmädligt leende, styckes blifva både långvarigt och tendert; men friherrinnan vände sig bort, tryckte sönder en tår i ögonvrån och sade intet — hon var sjelf mor. Den fattiga hustrun hade likväl hört mamsell Grönqvists yttrande, fattade sig och upplyftade: barnet till friherrinnan. Farväl, Gud välsigne hennes nåd ! sade hon med tilltvingsdt lugn; Gud välsigne också dig, lilla barn!s tillade hon med bruten röst ; farväl, farväl — kör, kör, för Guds skull! Hästarne ryckte till och vagnen rullade bort; men nu började lilla Anna gråta och räcka de små armarne mot modren. Jag vill hem, jag vill till mor,, snyftade hon högt, och klara tårar rullade som daggdroppar öfver de friska kinderna. Stackars barn, sade friherrinnan och slöt henne intill sig; du förstår inte att jag skall göra din lycka.n Vagnen rullade bort, och snart var friherrinnan hemma med sitt lilla skogsbarn. Mamsell Grönqvist och kammarjungfrun hade i åtta dagar intet annat att göra, än att passa kläder på lilla Anna, och det dröjde ieke länge förrän flickan en morgon presenterades för friherrinnan, klädd i en mellangrön robe med röda sammetsslag, hvita mamlucker med spetskant och ett par de allrasötaste röda saffianskängor; det lockiga håret var jemnklippt och hängde i fria lockar ned på den hvita kragen. Hon är för sö:, sade friherrinnan väl tio gånger, hon är riktigt en liten engel. Det blir roligt, Grönqvist, att se Axels förundran när han kommer hem från Carlberg. i Anna uppvexte således hos friberrinnan. Di och då kom väl modren på besök, men Åunsz blef småningom främmande för benne; den tarfliga drägt, som modren bar, föreföll henne alltmera ovanlig; hon kände blott till hälften sm mor. Denna åter blef äfven främmande; de fina kläderna, barnets språk och seder stodo ej längre i harmoni med hennes egna; så skiljdes små