sellen med ett försmädligt leende, styckes blifva
både långvarigt och tendert; men friherrinnan
vände sig bort, tryckte sönder en tår i ögonvrån
och sade intet — hon var sjelf mor. Den fattiga
hustrun hade likväl hört mamsell Grönqvists
yttrande, fattade sig och upplyftade: barnet till
friherrinnan. Farväl, Gud välsigne hennes nåd !
sade hon med tilltvingsdt lugn; Gud välsigne
också dig, lilla barn!s tillade hon med bruten
röst ; farväl, farväl — kör, kör, för Guds skull!
Hästarne ryckte till och vagnen rullade bort;
men nu började lilla Anna gråta och räcka de
små armarne mot modren. Jag vill hem, jag
vill till mor,, snyftade hon högt, och klara tårar
rullade som daggdroppar öfver de friska kinderna.
Stackars barn, sade friherrinnan och slöt henne
intill sig; du förstår inte att jag skall göra din
lycka.n
Vagnen rullade bort, och snart var friherrin-
nan hemma med sitt lilla skogsbarn. Mamsell
Grönqvist och kammarjungfrun hade i åtta da-
gar intet annat att göra, än att passa kläder på
lilla Anna, och det dröjde ieke länge förrän flic-
kan en morgon presenterades för friherrinnan,
klädd i en mellangrön robe med röda sammets-
slag, hvita mamlucker med spetskant och ett par
de allrasötaste röda saffianskängor; det lockiga
håret var jemnklippt och hängde i fria lockar
ned på den hvita kragen. Hon är för sö:, sade
friherrinnan väl tio gånger, hon är riktigt en
liten engel. Det blir roligt, Grönqvist, att se
Axels förundran när han kommer hem från Carl-
berg. i
Anna uppvexte således hos friberrinnan. Di
och då kom väl modren på besök, men Åunsz
blef småningom främmande för benne; den tarf-
liga drägt, som modren bar, föreföll henne allt-
mera ovanlig; hon kände blott till hälften sm
mor. Denna åter blef äfven främmande; de fina
kläderna, barnets språk och seder stodo ej län-
gre i harmoni med hennes egna; så skiljdes små-