DEN FÖRSTA SILLEN. )
NOVELL AF ELIE BERTHET.
vILL
Vid denna dekorations-förändring släppte fa-
dren sin pipa, som gick sönder i tusen. stycken;
modren sänkte sig ännu djupare i ländstelen,
mumlade det ömkligaste: Jesus myn God, som
någonsin gått öfver hennes läppar, och de båda
Fransmännen stodo der med gapande munnar
och liksom slagna af åskan. i
Min far och ni, min mor, sade flickan med
ögonen blygsamt nedslagna, men med en gan-
ska bestämd ton i rösten, söken åt mig in-
gen annan man än Leopold Wilkins, ty jag har
längesedan svurit, att ej tillhöra någon annan
än honom. :Yi äro hemligt förlofvade och ha
delat i tu en guldring, såsom en borgen för vår
framtida förening.
Jag hår förvarat min hälft,, sade Wilkins
med sitt vanliga lugn.
Och jag min svarade Gudula; man kan
icke mer skilja oss åtl
Arehibald var imedlertid ett rof för detta
slags kalla och djupa vrede, som stundom beta-
ger gamla och gallsjuka personer. Han var
dödsblek, hans läppar darrade konvulsiviskt och
han ropade åt Wilkins med halfqväfd röst:
Gå din väg! Gå din väglh
Wilkins gjorde icke ett steg för att aflägsna
sig, men Gudula nalkades honom, hvilade sakta
sin hand på ynglingens starka arm och sade till
sin far:
7) Se Aftonbl. Neris 209, 210, 241, 212, 243, 214
och 245.