då derefter skyndat åter till fabtiken och under vä-
gen, sedan han hunnit ett kört stycke förbi den ut-
skjutande stenmuren, vändt sig om och kastat eu
stenkrus mot Lndqvist, som sprungit efter Gadd
ända till fabrikeu. Vittnet hade icke bemärkt, om
Lindqvist huggit efter Gadd, sedan denne blifvit så-
räd i ansigtet,. och ej heller hört något klagorop af
Gadd, hvarken på gården eller i trappan till fabri-
ken; men vittnet. kunde med säkerhet upplysa, att
Lindqvist, hvarken då Gadd kastade kruset ifrån sig
eller eljest, under det Gådd sprang öfver gården, va-
rit honom så nära, att han kunnat gifva Gadd såret
i sidan. Deremot visste vittnet ej, om detta möjli-
gen kunde hafva skett i porten till fabrikshuset et-
ler derinne. Vittnet kunde ej heller erinra sig haf-
va varseblifvit Sundström: vid tillfället.
Fanjunkaten Elgström har vid ransakningen upp-
gilvit: alt: Lindqvist vid Kommendants-förhöret, sam-
ma afton dråpet skedde å Gadd, först erkänt sig
hafva gifvit Gadd begge såren, för det han sqvallrat,
men sedan hade Sundström erkänt, att hin gifvit
såret i sidan, emedaa Gadd var en stor rackaren;
men alt Sundström, kort efter det första ransaknin-
gen blifvit afslutad, sagt sin bekännelse vara falsk.
och att Lindqvist vore rätta banemannen.
Fanjunkåren Elgström och Adjutanten Hr Löjt-
nanten Georgii uppgåfvo sammanstämmande: att de
funnit den öfvertygelse vara band fångarne allmänt
rådande, att Lindqvist vore Gadds baneman; samt
att Gadd sjelf, vid första förhöret samma afton
dråpet föröfvades, påstått, att Lindqvist tilld-tat
io om såret i sidan.
Detta sednare strider åter mot hvad Gadd, dagen
före sin död, den 8 Mars 1859, vid förhör, uppgaf,
att han ej visste hvilkendera sårat honom i sidan,
men trodde Sundström em det, och Lundberg såsom
upphofsman dertill, ehuru Gadd vid tillfället ej sett
Lundberg.
Ibland de korrektionister, hvilka wlan ed blifvit
afaörda, äro följande de väsendtligaste:
Arbetsfången Holst, hvilken vid första undersön-
ningen uppgaf, att han hade hört Lindqvist och Sund-
ström flere gånger före händelsen i tysthet samtala
med hvarandra, samt sett att de, den 24 Februari
på förmiddagen, sins emellan haft ett hemli ghetsfullt
samtal. Holst hade äfven sett, huru Lindqvist på
fabriksgärden sårat Gadd i ansigtet och af nyfiken-
höt sprungit med, då Gadd, förföljd af Lindqvist och
en annan person, flytt undan upp i trappan, samt
derstädes varseblifvit att den sistnämnde, den Holst
sedermera igenkänt vara Sundström, utan att snafva
och synbarligen med afsigt, huggit Gadd i högra si-
dan. Vid andra undersökningen deremot, då Holst
blef? underrättad om, att Lindqvist erkänt sig hafva
gifvit Gadd knifstynget i sidan, sade Holst: Jag
kunde visst ej annat se, än att Sandström tillfoga-
de Gadd hugget i sidan; torde hända dock att mi-
na ögon voro förblindade: men visst vore, att så-
ret gifvits Gadd i trappan,, der Holst för Kämners-
Rättens ledamöter, som höllo denna undersökning på
stället, utvisade en blodfläck, 1:, aln högt på väg-
gen, hvilken fläck skulle hafva uppkommit deraf, att
blodet sprutat ut då Gadd.fick stynget. Vid tredj:
undersökning n ändrade Holst sina uppgifter så vi-
da, att han ej kunde urskilja, hvem som gaf Gadd
säret i trappan, emedan Lindqvist och en annan
person, som Holst ej igenkänt, der varit begge tätt
efter Gadd, hvilken på öfversta trappsteget, eller i
sjelfva dörren till fabriksrummet, fått hugget och ro-
pat: aj,, men på gården var Lindqvist på så mån-
ga alnars afstånd efter Gadd, at! han der KA kunnat
såra honom. Holst hade vid tillfället stått på ne-
dersta trappsteget; men kunde för mörkret ej urskilja,
bvem den andre af Gadds förföljare var.
Arbetsfången Warpman uppgaf vid första ran
sakningen, att? han mött Gadd i trappan till fabri
ken, dit han förföljdes först e2f Lundberg, sedan af
Lundqvist och sist af Sundström, af hvilka Sund-
ström och Lundberg haft blottade knifvar. Just som
Gadd hunnit på öfversta trappsteget, hade Warp:
man hört Gadd ropa: aj, och i samma ögonblick
sött Lundberg sväbga ena armen i luften. Vid an-
dra undersökningen ändrade Warpman i så måtto
sina uppgifter, att han sade sig ej hafva blifvit var-
se Sundström, vid uppträdet i trappan, men väl
Lundberg och Lindqvist med blottade knifvar.
Arbetsfången Lagerholm bade set först Lindqvist
och sedan äfven en annan person, som Lagerholm
icke kunde igenkänna, förfölja Gadd upp i trappan
till fabriken, der Gadd uppgifvit ett anskri.
Arbetsfången Moren afhördes vid sista ransaknin-
gen och uppgaf följande: han hade sett Lindqvist
vid porten till stengården komma till Gadd, men
icke att Lindqvist sårat honom i ansigtet. Derefter
Hade Gadd börjat springa ochtagit vägen öfver sten-
muren. Just som- Gadd kommit öfver den, hade han
kastat .kruset emot Lindqvist, hvilken då och. seder-
mera, så länge Gadd var på gården, eller intilldess
han hunnit till fabriksbuset varit så långt skiljd
från. Gadd, att Lindqvist icke möjligen kunde hinna
att skada Gadd, som sedan: sprungit upp till fabriks-
huset. Lindqvist sprang efter och röt. såsom Mo-
ren uttryckte sig. Moren hade icke hört Gadd skri-
ka och itke sett Sundström i Lindqvists sällskap.
Moren påstod sig så mycket säkrare kunna intyga,
att, Lindqvist, i det ögonblick Gadd sprang öfver
stenmuren och. kastade .kruset, icke kunde skada
Gadd, som. Moren. stått helt närs ändan at muren,
ech sett att Lindqvist I dettå ögonblick befann sig
minst 2 alnar från Gadd.
Genöm utslag den 10 sist. Oktober förklarade
KämnersRätten, att, som icke något. enda ojäfvigt
kk HAT oe i GTA a FR TTR fär