ven med Bengt Skytte. Genom förebärande afsjukdom nndandrog har sig att vid kröningen 1650 aflägga trohetsed, och tyckes dessutom hafva under denna riksdag varit i beständig rörelse för att uppägga sinnena. . Sommaren 46514 kom unga Arnold Messenius hem till sin fader. Från tjenstgöringen hos Karl Gustaf hade han bibehållit mycken tillgifvenhet för bemälde herre. Under den tid, han låg sjuk på Fors prestgård, hade han af kyrkoherden Kristofer hört många skarpa utlåtelser dels mot drottningen, dels mot herrarna, många hafva hotelser om uppror 0. s. Vv. Af fadren hörde han ständigt samma tal och en mängd sanna, halfsanna eller falska anmärkningar. Allt detta tog sonen för sanning och med ungdomens oerfarenhet och lifliga inbillningskraft sammansatte han deråf en både ohygglig och vidunderlig bild af tillståndet i landet. Med slägtens häftiga blod i ådrorna harmades han öfver de omtalda, förfärliga orättvisorna, öfver allt det förtryck, hans fädernesland hettes lida, öfver de försåt, som sades utställda för hans älskade förste och herre. Fadren, i stället för att lugna, retade och uppmanade honom att hålla sig, ieke till drottningen, utan till ständerna och den herre, han förut tjenat; d. v. s. Karl Gustaf. Detta råd jemte fadrens undvikna trobetsed var tydligen ett bemödande att inför eget samvete sätta en laglig färg på upprorstankarna. När Kristina ville nedlägga kronan, hade borgmästaren Nils Nilsson yttrat, cdet någon redlig svensk borde skrifva och bedja prinsen till landets fromma genast mottaga regeringen. Detta kom till unga Messenii öron. Han ansåg det vara en försynens kallelse att som redlig svensk uppträda till fäderneslandets räddning. Denna borde ske snart, men kunde, enligt hans tanke, icke ske på annat sätt än genom uppror och drottningens afsättande. Han beslöt underrätta prinsen om landets och dess egen fara, samt uppmana till bådas räddning. Genast grep