ven med Bengt Skytte. Genom förebärande afsjuk-
dom nndandrog har sig att vid kröningen 1650 af-
lägga trohetsed, och tyckes dessutom hafva under
denna riksdag varit i beständig rörelse för att upp-
ägga sinnena. .
Sommaren 46514 kom unga Arnold Messenius hem
till sin fader. Från tjenstgöringen hos Karl Gustaf
hade han bibehållit mycken tillgifvenhet för bemäl-
de herre. Under den tid, han låg sjuk på Fors
prestgård, hade han af kyrkoherden Kristofer hört
många skarpa utlåtelser dels mot drottningen, dels
mot herrarna, många hafva hotelser om uppror 0.
s. Vv. Af fadren hörde han ständigt samma tal och
en mängd sanna, halfsanna eller falska anmärknin-
gar. Allt detta tog sonen för sanning och med ung-
domens oerfarenhet och lifliga inbillningskraft sam-
mansatte han deråf en både ohygglig och vidunder-
lig bild af tillståndet i landet. Med slägtens häftiga
blod i ådrorna harmades han öfver de omtalda, för-
färliga orättvisorna, öfver allt det förtryck, hans fä-
dernesland hettes lida, öfver de försåt, som sades
utställda för hans älskade förste och herre. Fadren,
i stället för att lugna, retade och uppmanade ho-
nom att hålla sig, ieke till drottningen, utan till
ständerna och den herre, han förut tjenat; d. v. s.
Karl Gustaf. Detta råd jemte fadrens undvikna tro-
betsed var tydligen ett bemödande att inför eget
samvete sätta en laglig färg på upprorstankarna. -
När Kristina ville nedlägga kronan, hade borgmä-
staren Nils Nilsson yttrat, cdet någon redlig svensk
borde skrifva och bedja prinsen till landets fromma
genast mottaga regeringen. Detta kom till unga
Messenii öron. Han ansåg det vara en försynens
kallelse att som redlig svensk uppträda till fäder-
neslandets räddning. Denna borde ske snart, men
kunde, enligt hans tanke, icke ske på annat sätt än
genom uppror och drottningens afsättande. Han be-
slöt underrätta prinsen om landets och dess egen fa-
ra, samt uppmana till bådas räddning. Genast grep