MESSENIERNAS HISTORIA OCH FÖRFÖLJEL. SEN MOT DEM UNDER DROTTNING CHRISTINAS REGERING. (Ur den snart utkommande Nionde Delen al Fryxells Berättelser ur Svenska historien.) OM MESSENISKA SMÄDESBIFTEN. Uti föregående kapitel hafva vi omtalat det lefnads: ech regeringssätt, som drottning Kristina år 4651 förde; likaså det allmänna missnöje, som deraf ble en följd. Detta sednare Yar ganska häftigt och ho: tande. Man hörde öfverallt bittra utlåtelser, än mo drottningen, än mot högadeln, hvilken ansågs vars hennes förledare. Alltmänt kastade man blickarna på Karl Gusaf med önskan, att denne herre snar måtte komma till styrelsen för att skaffa hjelp mot det öfverhandtagande eländet. Nöd och otålig. het ingåfvo våldsamma tankar. Nägra ville, ati prinsen skulle i spetsen för en folkrörelse bemägti ga sig regeringen; man förklarade sig färdig att för sådant ändamål sadla upp och deltaga i försöket. Här och der i landsorterna spordes hotande rörelser. När drottnigen 46354 ville nedlägga regeringen, hoppades de missnöjda, att ofvannämnde deras önskan snart skulle gå i verkställighet. Sä mycket bittrare blef harmen då de funno sig bedragna. Man vredgades i synnerhet mot de rådsherrar, som öfvertalat Kristina att stanna qvar. Det hade skett, mente man, endast på det adeln måtte hinna så mycket mer utsuga kronan och underlägga sig lan det; samt möjligtvis i framtiden stänga prinsen från tronen och sålunda sjelfva bemägtiga sig riks styrelsen. Messenius, fadren, uppbragt mot drottningen, ovär med de styrande och dessutom af ett oroligt och bittert lynne, kastade sig med häftighet in bland de missnöjda. Han sökte umgänge med de förnämsta ledarna för ofrälsestånden, med Terserus, borgmästaren Nils Nilsson, kyrkoherde Kristofer i Fors, äf