framträder i denna bok, vill man upprifva den
grundval, å hvilken christna kyrkans tro och be-
kännelse hvila. Denna grundval är Jesu Christi
person, såsom denne i Evangeliska Historien fram-
ställes och i den rena Evangeliska läran bekännes.
I strid emot läran i Apostoliska Symbolum (2:a
artikeln) och Augsburgiska bekännelsen (4 och 3
artiklarne) förnekas
1:0 Christi aflelse af den heliga anda. (Del. 4,
sid. 107 till 4435.) Till exempel, pag. 142: Från
denna ståndpunkt nödgas vi förklara Jesu under-
bara aflelse till alla dess delar för mythisk. (An-
dra del. pag. 290.) De (Jesu slägtregister) äro lika
pså visst blott uppdiktade, som berättelserne om
hans underbara aflelse och hans af under förhär-
pligade födelse i Bethlehem; snarare var han Jo-
sefs och Marias son, aflad under verklig äkta för-
pening och född i Nazareth, der hans föräldrar
pbodde. M. fl. ställen.
2:0 Christi gudomliga natur: (t. ex. 4 Delen,
pag. 233, 234): I ett så innerligt religiöst, i Gud
försänkt sinne, som det hos Jesus uppenbarar sig,
okunde väl känslan af en oskiljaktig gemenskap
med Gud, utan att väckas af de gängse föreställ-
ningarne om Messias, stegras till tron på ett tidi-
pgare varande i Gud; den upprymde inbillnings-
pkraften gestaltade känslan af ett närvarande för-
hållande till Gud till en erinran om ett, som förut
varit, till ett ursprungligt. Häldre må jag åtmin-
stone fatta saken så, än beropa mig på Christi gu-
domliga natur i orthodox mening, i kraft af hvil-
ken man inrymt åt den en erinring, som visst icke
kan tillkomma blotta menniskor, o. s. v. Jemför
2 Delen, pag. 259, 261.
I sammanhang med detta nu anförda står förne-
kandet af
3:0 Christi helighet: (t. ex. 2:dra Delen, pag.
267): Den förre (vetenskapen) kan ej medgifva, att
hos Christus det fullkomliga, heliga, verkligen fun-
nits; ty intet enskildt väsen kan vara fullkomligt,
ingen menniska helig; båda kunna blott i vår själ
gestalta sig till ett ideal af ett sådant enskilt vä-
sende, om hvilket vi dock väl veta, att det aldrig
i verkligheten funnits) 0. S. V.
4:0 Christi ellvetenhet och vishet: (t. ex. 4 Del.,
pag. 302, 305). Hvarföre vilja vi då påtvinga ho-
nom en åsigt, som vi måste anse för den riktiga?
Hvarföre icke tillstå, att han delat sin tids före-
ställningar? Det första felet i detta sätt, att utlägga
skriften, är just att hysa den mening, att hvad som
i och för sig, eller närmare för oss är sannt, äfven
måste ända till det mest enskilda varit sannt, re-
dan för Jesus och Apostlarna. (2 Delen, pag.
435.) Jesus har, som vår erfarenhet lärer Oss,
misstagit sig.
5:0 Christi och i allmänhet af Guds allmakt ge-
nom det förklarandet, att underverk (enskilda un-
der, 1:sta Delen, pag. 62) ej äro möjliga och så-
ledes genom förkastande af tron på alla i Evange-
lierna berättade under. Exempel förekomma öfver-
allt i boken. Serskildt må anföras förnekandet a!
6:0 Christi uppståndelse från de döda, utan hvil-
ken icke heller kyrkans tro, att Christus i sin död
var en försoning för verldens synder, kan äga be-
stånd. (Till ex. 2:dra Delen, pag. 230.) Den sat-
sen att en död blifvit åter lefvande, är sammansatt
af så stridiga elementer, att när man vill fasthålla
pden ena, den andra hotar att försvinnan 0. s. Vv.
(Pag. 252). Vår tids bildning har derföre ganska
bestämdt uttalat: antingen var Jesus icke verke-
ligen död, eller också har han icke uppstått. (Pag.
234). Emedan nu således, jemte alla dessa osäkra
underrättelser om Jesu uppståndelse, de som röra
hans död dock äro så enstämmiga och bestämda,
;måste vi ställa oss på deras sida, som draga upp-
ståndelsen i tvifvelsmål. (Pag. 239). Denna å-
,sigt vederlägges icke genom den berättelse i A-
postlagerningarna, att lärjungarne redan nästa pingst-
odag offentligen uppträdt i Jerusalem; ty denna un-
derrättelse har redan ganska länge med rätta blif-
,vit betviflad af många skäl, och uttryckligen äfven
för den omständighetens skull, att detta uppträ-
dande med förkunnandet af den nya läran före-
lägges just till den fest, på hvilken den gamla la-
gen förkunnades. Men att Jesus redan på 3:dje
pdagen visat sig som uppstånden, är att betrakta
såsom en alldeles ohistorisk saga, Oo. s. V.
7:0o Christi himmelfärd: förnekad i 2:a delen
pag. 244—949.
Denna lära om Christus, genom hvilken Hans per-
son och verk, i allt, som öfverskrider mensklighe-
tens vanliga begränsning och inskränkthet, upplöses
till en s. k. myth, hvarmed Förf. menar ett overkligt
personificerande, dels af Gamla Testamentets, enligt
Förf:s förmenande, tillfålliga och ogiltiga messianska
föreställningar, dels af obestämda och obevista ab:
strakta satser: denna lära leder konseqvent till Förf:s
gjorda förklarande, att Christus varit endast en ut-
märkt menniska och äfven den utmärktaste, men
att, kom också ingen högre, än Jesus, efter honom
aslår att vänta, skule likväl en med honom jem-
alik kunna uppträda, honom j mlik, af det skäl
eatt han upplyft sig till samma höjd af fromhet,
som han, hvarmed Förf. för de samveten, hvilkas
frid hvilar på Jesu Christi tro, sådan den Heliga
Skrift lärer den, icke har eller gifver annan tröst,
än den, aatt man här ängslar sig med drömmar
aoch slår omkring siz med skuggor, så vidt i all-
emänhet ej är fråga om någon i verkligheten gif
even erfarenhet, utan blott om tänkta möjligheter.
2:a delen, pag. 282—285.
Förnekelsen af den rena evangeliska läran om
Christi person medför nödvändigt ett mera eller min-
dre uttryckligt förnekande af troslärans öfrige delar.
ee i ee EE