framträder i denna bok, vill man upprifva den grundval, å hvilken christna kyrkans tro och bekännelse hvila. Denna grundval är Jesu Christi person, såsom denne i Evangeliska Historien framställes och i den rena Evangeliska läran bekännes. I strid emot läran i Apostoliska Symbolum (2:a artikeln) och Augsburgiska bekännelsen (4 och 3 artiklarne) förnekas 1:0 Christi aflelse af den heliga anda. (Del. 4, sid. 107 till 4435.) Till exempel, pag. 142: Från denna ståndpunkt nödgas vi förklara Jesu underbara aflelse till alla dess delar för mythisk. (Andra del. pag. 290.) De (Jesu slägtregister) äro lika pså visst blott uppdiktade, som berättelserne om hans underbara aflelse och hans af under förhärpligade födelse i Bethlehem; snarare var han Josefs och Marias son, aflad under verklig äkta förpening och född i Nazareth, der hans föräldrar pbodde. M. fl. ställen. 2:0 Christi gudomliga natur: (t. ex. 4 Delen, pag. 233, 234): I ett så innerligt religiöst, i Gud försänkt sinne, som det hos Jesus uppenbarar sig, okunde väl känslan af en oskiljaktig gemenskap med Gud, utan att väckas af de gängse föreställningarne om Messias, stegras till tron på ett tidipgare varande i Gud; den upprymde inbillningspkraften gestaltade känslan af ett närvarande förhållande till Gud till en erinran om ett, som förut varit, till ett ursprungligt. Häldre må jag åtminstone fatta saken så, än beropa mig på Christi gudomliga natur i orthodox mening, i kraft af hvilken man inrymt åt den en erinring, som visst icke kan tillkomma blotta menniskor, o. s. v. Jemför 2 Delen, pag. 259, 261. I sammanhang med detta nu anförda står förnekandet af 3:0 Christi helighet: (t. ex. 2:dra Delen, pag. 267): Den förre (vetenskapen) kan ej medgifva, att hos Christus det fullkomliga, heliga, verkligen funnits; ty intet enskildt väsen kan vara fullkomligt, ingen menniska helig; båda kunna blott i vår själ gestalta sig till ett ideal af ett sådant enskilt väsende, om hvilket vi dock väl veta, att det aldrig i verkligheten funnits) 0. S. V. 4:0 Christi ellvetenhet och vishet: (t. ex. 4 Del., pag. 302, 305). Hvarföre vilja vi då påtvinga honom en åsigt, som vi måste anse för den riktiga? Hvarföre icke tillstå, att han delat sin tids föreställningar? Det första felet i detta sätt, att utlägga skriften, är just att hysa den mening, att hvad som i och för sig, eller närmare för oss är sannt, äfven måste ända till det mest enskilda varit sannt, redan för Jesus och Apostlarna. (2 Delen, pag. 435.) Jesus har, som vår erfarenhet lärer Oss, misstagit sig. 5:0 Christi och i allmänhet af Guds allmakt genom det förklarandet, att underverk (enskilda under, 1:sta Delen, pag. 62) ej äro möjliga och således genom förkastande af tron på alla i Evangelierna berättade under. Exempel förekomma öfverallt i boken. Serskildt må anföras förnekandet a! 6:0 Christi uppståndelse från de döda, utan hvilken icke heller kyrkans tro, att Christus i sin död var en försoning för verldens synder, kan äga bestånd. (Till ex. 2:dra Delen, pag. 230.) Den satsen att en död blifvit åter lefvande, är sammansatt af så stridiga elementer, att när man vill fasthålla pden ena, den andra hotar att försvinnan 0. s. Vv. (Pag. 252). Vår tids bildning har derföre ganska bestämdt uttalat: antingen var Jesus icke verkeligen död, eller också har han icke uppstått. (Pag. 234). Emedan nu således, jemte alla dessa osäkra underrättelser om Jesu uppståndelse, de som röra hans död dock äro så enstämmiga och bestämda, ;måste vi ställa oss på deras sida, som draga uppståndelsen i tvifvelsmål. (Pag. 239). Denna å,sigt vederlägges icke genom den berättelse i Apostlagerningarna, att lärjungarne redan nästa pingstodag offentligen uppträdt i Jerusalem; ty denna underrättelse har redan ganska länge med rätta blif,vit betviflad af många skäl, och uttryckligen äfven för den omständighetens skull, att detta uppträdande med förkunnandet af den nya läran förelägges just till den fest, på hvilken den gamla lagen förkunnades. Men att Jesus redan på 3:dje pdagen visat sig som uppstånden, är att betrakta såsom en alldeles ohistorisk saga, Oo. s. V. 7:0o Christi himmelfärd: förnekad i 2:a delen pag. 244—949. Denna lära om Christus, genom hvilken Hans person och verk, i allt, som öfverskrider mensklighetens vanliga begränsning och inskränkthet, upplöses till en s. k. myth, hvarmed Förf. menar ett overkligt personificerande, dels af Gamla Testamentets, enligt Förf:s förmenande, tillfålliga och ogiltiga messianska föreställningar, dels af obestämda och obevista ab: strakta satser: denna lära leder konseqvent till Förf:s gjorda förklarande, att Christus varit endast en utmärkt menniska och äfven den utmärktaste, men att, kom också ingen högre, än Jesus, efter honom aslår att vänta, skule likväl en med honom jemalik kunna uppträda, honom j mlik, af det skäl eatt han upplyft sig till samma höjd af fromhet, som han, hvarmed Förf. för de samveten, hvilkas frid hvilar på Jesu Christi tro, sådan den Heliga Skrift lärer den, icke har eller gifver annan tröst, än den, aatt man här ängslar sig med drömmar aoch slår omkring siz med skuggor, så vidt i allemänhet ej är fråga om någon i verkligheten gif even erfarenhet, utan blott om tänkta möjligheter. 2:a delen, pag. 282—285. Förnekelsen af den rena evangeliska läran om Christi person medför nödvändigt ett mera eller mindre uttryckligt förnekande af troslärans öfrige delar. ee i ee EE