förhöll sig. Förklaringen är oändeligen prosaisk,
odrägligt hvardaglig, men jag vet ingen annan,
och, allt: noga alvägdt, är den verkligen icke
den sämsta man kan få. Brita sjelf tyckte, som
vi, någongång att det var besynnerligt, men det
var? också allt Hvad hon tyckte. Föräldrarna
voro likväl icke missnöjda härmed, ty det skulle
fallit dem ganska svårt att sakna henne. Modren
började bli gammal och krasslig, orkade ej gå
upp så bittida om morgharna, och pigorna gjorde
icke hvad de skulle i ladugården och det hade
ingen art: med spånaden när icke matmor sjelf
var! med; icke heller förmådde hon stå hela för-
middagen i köket och antingen lade de för mycket
ved på i spiseln eller stodo de der och slamrade
och läto ärterna koka fast i grytbottnen när de fingo
vara på egen hand. Rådmannen sjelf var icke
mer densamme som förut. De allmänna ange-
lägenheterna togo upp hans tid och betjenterne
voro icke heller så att lita på som förr i verl-
den då folket var. ärligare och gudfruktigare.
Någon behöfde ha ögat på dem och se efter att
icke de gåfvo bort för mycket band och bröd-
socker åt grannarnas pigor eller borgade ut för
mycket på osäkra händer. Detta måste Brita
göra. Hon hade, från det hon sjelf kunde gå
och tulta omkring, alhid haft en liten bror eller
syster att vagga eller leda, att kamma eller
tvätta; nu måste hon snart sagdt, i ordets e-
gentliga bemärkelse, göra samma tjenst åt sina
föräldrar. -Imedlertid ryckte den oeblidkeliga ti-
den fram med ohejdad fart: det tjugufemte året
hade redan följts af det tjugusjette, det tjugu-
sjunde och så hela vägen, så att Brita redan
stod med ena tåspetsen inpå det trettionde och