NAGOT OM ÅTALET MOT STRAUSS SKRIFT. Ehuru mycket redan blifvit offentligt yttradt öfver denna åtgärd, torde ämnet likväl icke ännu kunna anses uttömdt, emedan det verkligen är af en mer än vanlig märkvärdighet och sålunda ger anledning till flerfaldiga reflexioner, i synnerhet genom den nya vändning saken under de sednare dagarne tagit. Det är ej första gången religionen blifvit nyttjad till täckmantel för ganska veridsliga ändamål. Sådant skulle för 70 å 80 år sedan icke serdeles förvånat, ty dylika aktioner voro då mycket i bruk emot politiskt misshagliga persorer, som man ej på annat sätt kunde åtkomma. Den bekante Ruthström torde ha varit ett bland de sista offren för en dylik förföljelse. Men att samma system i våra dagar förnyas, är verkligen oväntadt, och ett bland de många misstag man ännu gör om tid och rum. En process i anledning af en theologisk diskussion är nu en gengångare från ett försvunnet tidehvarf, och står som hvarje sådan alldeles isolerad, ex främling bland sina omgifningar. Ingen menniska vill nu tro den fromma afsigten att skydda något bekymradt samvete från den oro, en skakning i dess tro kunde förorsaka. Då tryckfrihetens väktare tillåtit t. ex. en folkskrift utgilvas — och man märkte det: en folkskrift, tillgänglig för några skilling, — hvari frälsaren i egen person uppenbarar sig, talande mot åtskilliga offentliga åtgärder och anstalter dem han ogillar, och deribland, om jag ej mins orätt, mot koppympningen; då Regeringen emanciperar Judarne, låter Katbohkerne bygga sig en ny kyrka, som af statens högsta personer understödjes och besökes; då man med ett uppenbart hägn omfattar methodismen, vida farligare än katholicismen — saker som jag för öfrigt icke ärnar tadla, — så lärer ingen vilja tro, att åtalet föranledts af nit för den evangeliska lärans renhet, Må man ej gilva den oskyldiga tryckfrihetslagen skuld dertill. Hon har sannerligen ingen del deri. Med tydliga och bestämda ord frilyser hon undersökningen, och straffar endast lögnen och smädelsen. Emellan dessa båda saker är en himmelsvid åtskilnad, och försöket att göra pröfninsen till ett brott är sjelft ett brolt mot den lära, som uttryckligen bjuder att pröfva allt och bibehålla det goda. Sålunda är uppmaning till myteri och uppror förbjuden, men en undersökning af bestående samhällsbrister, åsyftande att bevisa, att om dessa icke afhjelpas, om tidsvidriga lagar icke afskaffas, om förderfliga åtgärder icke upphäfvas, så är samhällskontraktet brutet och en insurrektion kan utbrista, detta är icke förbjudet. Sedernas vanhelgd, ärbarhetens sårande och ohöljda framställningar af en lasts utöfning förbjudas, men vetenskapliga afhandlingar, äfven försedda med planeher, äro tillåtna. Detta är skilnaden mellan hvad lagen hägnar och hvad hon bestraffar. Hon har således icke tvungit vederbörande till det steg de tagit. Nit för religionen har det, om möjligt, än mindre, ty det är en så allmänt känd sak, att jag nästan rodnar för att upprepa den, att om man vill förskaffa en bok liflig efterfrågan och fästa uppmärksamheten derpå, behöfver man endast seqvestrera och åtala den. Man tadlade Gustaf Adolfs styrelse, för det hon förbjöd Hailenbergs Anmärkningar öfver Uppenbarelseboken; men detta skedde af verklig öfvertygelse om arbetets skadlighet, icke af förföljelselystnad mot personen, hvilken intet ondt vederfors, utan som tvertom kort derefter befordrades till ett embete. Här åter är det en tydlig afsigt att åtkomma egentligen personen. Ifall någon tvekan derom kunde äga rum, har Svenska Biet undanröjt all sådan då det bestämdt förklarar, att förhållandet varit helt annorlunda om en annan boktryckares, än Hr Hjertas, namn funnits på titelbladet. Man går således i våra dagar betydligt längre, än i Gustaf TV Adolfs, och det är icke endast i detta fall man gör det. Hvar och en trodde i början, att det var blott en pekuniär förlust, man önskade tillskynda förläggaren. Uppträdet i KämnersRätten sistliden Tisdag har dock: visat, att man icke åtnöjde sig dermed, utan äfven vill göra sig af med en förhatad politisk motståndare. Denna åtgärd är så egen i sitt slag, att det öfverraskat äfven dem, som väntat sig hvarjehanda. Jag tillstår, att jag är ibland dem, som tro vederbörande om mycket, men detta har verkligen öfverträffat allt hvad jag kunnat vänta. Visserligen hafva i despotiska länder boktryckarne ofta tagits för hufvudet för hvad de låtit utgå från sina officiner, men förläggarne hafva åtminstone varit skonade, emedan man ansett dem helt och Hållet som affärsmän, och köpet af ett manuskript icke ansetts straffbarare, än köpet af hvilken annan vara som helst. Bruket af ett vapen mot; andras: lif, eller. egendom är straffbart, men vap