NAGOT OM ÅTALET MOT STRAUSS SKRIFT.
Ehuru mycket redan blifvit offentligt yttradt
öfver denna åtgärd, torde ämnet likväl icke än-
nu kunna anses uttömdt, emedan det verkligen
är af en mer än vanlig märkvärdighet och så-
lunda ger anledning till flerfaldiga reflexioner, i
synnerhet genom den nya vändning saken under
de sednare dagarne tagit. Det är ej första gån-
gen religionen blifvit nyttjad till täckmantel för
ganska veridsliga ändamål. Sådant skulle för 70
å 80 år sedan icke serdeles förvånat, ty dylika
aktioner voro då mycket i bruk emot politiskt
misshagliga persorer, som man ej på annat sätt
kunde åtkomma. Den bekante Ruthström torde
ha varit ett bland de sista offren för en dylik förföl-
jelse. Men att samma system i våra dagar förnyas,
är verkligen oväntadt, och ett bland de mån-
ga misstag man ännu gör om tid och rum.
En process i anledning af en theologisk diskus-
sion är nu en gengångare från ett försvunnet
tidehvarf, och står som hvarje sådan alldeles i-
solerad, ex främling bland sina omgifningar. In-
gen menniska vill nu tro den fromma afsigten
att skydda något bekymradt samvete från den
oro, en skakning i dess tro kunde förorsaka.
Då tryckfrihetens väktare tillåtit t. ex. en folk-
skrift utgilvas — och man märkte det: en folk-
skrift, tillgänglig för några skilling, — hvari
frälsaren i egen person uppenbarar sig, talande
mot åtskilliga offentliga åtgärder och anstalter
dem han ogillar, och deribland, om jag ej mins
orätt, mot koppympningen; då Regeringen e-
manciperar Judarne, låter Katbohkerne bygga
sig en ny kyrka, som af statens högsta personer
understödjes och besökes; då man med ett up-
penbart hägn omfattar methodismen, vida farliga-
re än katholicismen — saker som jag för öfrigt
icke ärnar tadla, — så lärer ingen vilja tro, att
åtalet föranledts af nit för den evangeliska lärans
renhet, Må man ej gilva den oskyldiga tryck-
frihetslagen skuld dertill. Hon har sannerligen
ingen del deri. Med tydliga och bestämda ord
frilyser hon undersökningen, och straffar endast
lögnen och smädelsen. Emellan dessa båda saker
är en himmelsvid åtskilnad, och försöket att gö-
ra pröfninsen till ett brott är sjelft ett brolt
mot den lära, som uttryckligen bjuder att pröf-
va allt och bibehålla det goda. Sålunda är upp-
maning till myteri och uppror förbjuden, men
en undersökning af bestående samhällsbrister,
åsyftande att bevisa, att om dessa icke afhjel-
pas, om tidsvidriga lagar icke afskaffas, om för-
derfliga åtgärder icke upphäfvas, så är samhälls-
kontraktet brutet och en insurrektion kan ut-
brista, detta är icke förbjudet. Sedernas van-
helgd, ärbarhetens sårande och ohöljda framställ-
ningar af en lasts utöfning förbjudas, men ve-
tenskapliga afhandlingar, äfven försedda med plan-
eher, äro tillåtna. Detta är skilnaden mellan
hvad lagen hägnar och hvad hon bestraffar. Hon
har således icke tvungit vederbörande till det steg
de tagit. Nit för religionen har det, om möj-
ligt, än mindre, ty det är en så allmänt känd
sak, att jag nästan rodnar för att upprepa den,
att om man vill förskaffa en bok liflig efterfrå-
gan och fästa uppmärksamheten derpå, behöfver
man endast seqvestrera och åtala den. Man tad-
lade Gustaf Adolfs styrelse, för det hon förbjöd
Hailenbergs Anmärkningar öfver Uppenbarelse-
boken; men detta skedde af verklig öfvertygelse
om arbetets skadlighet, icke af förföljelselystnad
mot personen, hvilken intet ondt vederfors, utan
som tvertom kort derefter befordrades till ett
embete. Här åter är det en tydlig afsigt att åt-
komma egentligen personen. Ifall någon tvekan
derom kunde äga rum, har Svenska Biet undan-
röjt all sådan då det bestämdt förklarar, att
förhållandet varit helt annorlunda om en annan
boktryckares, än Hr Hjertas, namn funnits på
titelbladet. Man går således i våra dagar betyd-
ligt längre, än i Gustaf TV Adolfs, och det är
icke endast i detta fall man gör det.
Hvar och en trodde i början, att det var blott
en pekuniär förlust, man önskade tillskynda för-
läggaren. Uppträdet i KämnersRätten sistliden
Tisdag har dock: visat, att man icke åtnöjde sig
dermed, utan äfven vill göra sig af med en för-
hatad politisk motståndare. Denna åtgärd är så
egen i sitt slag, att det öfverraskat äfven dem,
som väntat sig hvarjehanda. Jag tillstår, att
jag är ibland dem, som tro vederbörande om
mycket, men detta har verkligen öfverträffat
allt hvad jag kunnat vänta. Visserligen hafva i
despotiska länder boktryckarne ofta tagits för
hufvudet för hvad de låtit utgå från sina offi-
ciner, men förläggarne hafva åtminstone varit
skonade, emedan man ansett dem helt och Hål-
let som affärsmän, och köpet af ett manuskript
icke ansetts straffbarare, än köpet af hvilken an-
nan vara som helst. Bruket af ett vapen mot;
andras: lif, eller. egendom är straffbart, men vap-