NICOLAS DOW.
EN TECKNING FRÅN FLANDERN.
HI. :
EN VÄN UTI NÖDEN.
Den arma Garitta var och förblef vansinnig
Hon satt hela dagen vid fönstret i sitt run
och väntale outtröttligt på sin mans återkomst
Få voro de ljusa mellanstunder, då hon oredig
tycktes påminna sig sin förlust och med stun
sorg betrakta en bjelke i taket. Ibland kund:
hon väl då på ett hjertgripande sätt småle mo
sin lilla dotter eller Grard, men detta var all
och gick snart öfver. Då igenkände hon ingen
ej en gång sina barn. När Gårard trädde intil
henne, såg hon på honom med stel, uttryckslö
blick, stötte honom förtrytsamt undan och såj
åter ut genom fönstret. När den lilla dottern
skrik nådde hennes öron, höjde hon likalede
sin röst och öfverröstade henne. Sin svärmor
tillsägelser lydde hon, som en machin lyder drif
kraften, utan insigt och eftertanke; blott et
ord behöll hon i minnet och upprepade det mer
monotont uttryck tid efter annan; det var ordet
Nikolas
Man kan tänka sig den gamla fru Katharin
Dows förtviflan, att på detta vis ständigt påmin
nas om sin son, — Den sextioåriga var nu lik
väl nödsakad att styra för hela hushållet.
Herre min Gud! sade hon dagen efter si
sons begrafning till den tjocka Nell, hvars röd
gråtna ögon stodo fulla af tårar, huru skola v
nu bete oss, mitt barn, för att förse boden, oc
uppföda det lilla spenbarnet, såsom vi nu försök
sedan tvänne dagar? Huru tillika bevaka Ga