NICOLAS DOW. EN TECKNING FRÅN FLANDERN. HI. : EN VÄN UTI NÖDEN. Den arma Garitta var och förblef vansinnig Hon satt hela dagen vid fönstret i sitt run och väntale outtröttligt på sin mans återkomst Få voro de ljusa mellanstunder, då hon oredig tycktes påminna sig sin förlust och med stun sorg betrakta en bjelke i taket. Ibland kund: hon väl då på ett hjertgripande sätt småle mo sin lilla dotter eller Grard, men detta var all och gick snart öfver. Då igenkände hon ingen ej en gång sina barn. När Gårard trädde intil henne, såg hon på honom med stel, uttryckslö blick, stötte honom förtrytsamt undan och såj åter ut genom fönstret. När den lilla dottern skrik nådde hennes öron, höjde hon likalede sin röst och öfverröstade henne. Sin svärmor tillsägelser lydde hon, som en machin lyder drif kraften, utan insigt och eftertanke; blott et ord behöll hon i minnet och upprepade det mer monotont uttryck tid efter annan; det var ordet Nikolas Man kan tänka sig den gamla fru Katharin Dows förtviflan, att på detta vis ständigt påmin nas om sin son, — Den sextioåriga var nu lik väl nödsakad att styra för hela hushållet. Herre min Gud! sade hon dagen efter si sons begrafning till den tjocka Nell, hvars röd gråtna ögon stodo fulla af tårar, huru skola v nu bete oss, mitt barn, för att förse boden, oc uppföda det lilla spenbarnet, såsom vi nu försök sedan tvänne dagar? Huru tillika bevaka Ga