väl fröken von Halders ha sagt, om hon ana denna beundran för främmande behag, i fal hon; händelsevis satte något värde på Fabian uppmärksamhet? — Han sansade sig ändtligen och kände kanske äfven någon ånger öfver si på flykten stadda trohet; han drog sig ett pa steg tillbaka, blickade skarpt och allvarsamt p figuren oeh tilltalade den med hög röst:: Nu kan det vara gyckladt nog. Svara mig hvad heter du? huru. .har du kommit hit in hvad söker du här; midt i natten? .... Dit svar skall afgöra, om detta möte blir oss emel lan, eller om jag Skall bevaka dig längre oc! anmäla dig på vederbörlig ort i morgon. Sva ra; jag, för min del,, gycklar ickel Den tilltalade förblef tyst, men upplyfte han den och höll pekfingret framför den alltjemta skuggan dolda munnen. Den lilla hand, son härvid blottades, svarade fullkomligt emot föt terna; den var. lika bildskön och glänsande. aNejo, ropade Fabian nu, du kan icke var: någon bondflicka! — Den handen har aldri blifvit brynt i solskenet vid räfsan, och de de fötterna ha icke vandrat hit två mil, ifrån Skär stad! — Lägg bort denna maskerad, hvem n än är; jag måste ba upplysning på gåtan; ja; måste det! Intet svar; figur och band förblefvo i oförän drad ställning. uGodtp! fortfor han, om allting här skall var: pantomim, så kan väl jag också spela min roll! Härvid steg han raskt fram, med lampan i de: venstra handen, fattade med den högra figuren hufvudbetäckning och sköt den hastigt undan Men vid första anblicken af hvad han blottat studsade han tillbaka, som för ett vidunder höll begge händerna upplyftade framför sig-ocl utbredde dem likasom till försvar. När man på sådant sätt utbreder händerna utan att tänka på, om man håller någonting ui dem, så inträffar nödvändigt, att man släppe