rån sin baka, och försäkrar att han skall vara
tillfullo belönad för sin underkur, i fall Cas-
sander vill gifva honom sin dotter. Den gamle
fadren kan icke neka, att denna lön är ganska
billig; han söker ännu en gång göra sig ölfver-
tygad, att allt detta är verklighet och ingen
dröm,
Af bestörtning halfförstelnad
Nu Cassander handen för
Öfver sin blessyr, som, helnad,
Honom ingen smärta gör,
hvarpå han lägger sin dotters hand i Diocles.
Läsaren har i de citerade ställena redan er-
hållit tillräckligt många prof af detta platta och
prosaiska, hvari författarinnan så ofta faller, till
följe af sin omförmälde afsaknad utaf kritiskt
omdöme i fråga om hvad som är poesi och
hvad som är dess motsats, hvad som är känsla
och hvad som är torr reflexion. Bi ligheten
fordrar, att äfven anföra någon profbit på de
stycken, der författarinnan lyckats bäst, det vill
säga, der hon, såsom jag förut anmärkt, åtmin-
stone genom ett grannt och klingande språk
låter läsa sig. Flera förekommande naturbe-
skrifningar höra hit; några verser ur andra sån-
gen, öfverskrifven Myrtenlunden,, skola härom
gilva ett begrepp.
Ur Tithons armar steg den himlaburna
Aurora, glödande af kyssars brand.
Från kärlekseder, tusen gånger svurna,
Hon ryckte sig och tog i svanhvit hand
En blomsterkransad, diamantprydd urna
Och gjöt ett perlregn öfver stad och land;
Det glimmade på piniens topp, den höga,
Och återspeglades i blommans öga.
Kring österns skyar, öfver ethern strödde,
Låg hennes vida mantels purpurbräm.
En guldström lik dess rika slöja glödde,
Af idel strålar var dess diadem.
Den sista stjernan slocknade och dödde.
En flägt, balsamisk, mild och angenäm,
Bar på sin lätta vinge blomstrens anda,
Att den med Juftens svala vågor blanda.
På insjöns yta, der små cirklar glimma,
— En duk med klara diamanter på, —
Najader synas Icka ren och simma
Med hvita skuldror öfver bölja blå.
Från bergens toppar sänkes nattens dimma;
Naturen vaknar, men är tyst ändå,
Ty ingen lärka drillar än i skogen,
Hon än hos maken hyilar, öm och trogen.,
Författarinnan synes i allmänhet besitta till-
räckligt, för att med fördel kunna briljera inom
minnesböckernas och de små tillfällighetspoe-
mernas gebit, men då hon begaf sig in på ro-
mansens område, trodde hon förmodligen, att
terrängen var mindre olika, än den verkligen är.
0. 0.