hvilken de gamla åsigterna förlorat sin kraft oci andra hunnit göra sig gällande. Kort sagdt motstånlet kan under sådana förhållanden ickt besegras af någon yttre inverkan; det måst sjelfdö. Att det öfverallt skall gå åtminstont det sednare slutet till mötes, derpå lemnar sjelf va folkets, den ojemnförligt öfvervägande pla ralitetens egen id om det konstitutionella sy stemet en borgen. Hvad denna id innebär skola vi snart söka att närmare utveckla; mer dessförinnan återstår, att skärskåda ännu en betydande samhällsafdelnings föreställningssätt om konstitution oeh ministerialstyrelse, nemliger adelns. Adelns åsigt uti ifrågavarande fall bestämmes af detta stånds sambhällsställning, såsom tillhörande hofvet, embetsmannaklassen eller jordegarne. För så vidt adelsmannen är ensamt hofman eller ensamt embetsman, delar han hofvets, och embetsmännens tänkesätt och ofta begge dessa klassers på samma gång. Det vore öfverflödigt att anföra några särskilda grunder för denna öfverensstämmelse, då hvar och en torde äga erfarenhet nog för att varseblifva sjelfva öfverensstämmelsen såsom ett förhanden varande factum, hvars sannolikhet då icke behöfver deduceras. Hofoch embetsadeln vill alltså icke veta af någon ministerialstyrelse, och framförallt icke någon konstitutionel. Den jordegande adeln, om den är rik, hyllar deremot vanligen af instinkt den Engelska aristokratiens åsigter. Den skänker sitt odelade bifall åt en konstitution, i hvilken monarker, hans hof och hans ministrar betyda någonting endast i den min den rika jordaristokratien så tillåter, och der ministerialstyrelsen är firad och mäktig, blott på vilkor, att den vårdar de urgamla privilegierna, i hvilka adelns företräden utgöra regeln och de öfriga innevånarnes skråförmåner några sparsamma undantag. Försöka vi nu att gruppera anhängarne af de serskilda föreställningarne om ministerialstyrelsen, så finna vi att denna styrelse godkännes de facto, men utan konstitutionella former inom de flesta absoluta monarkier, der någon civilisation herrskar, och attjordaristokratien gillar den i konstituerad form efter Engelskt mönster; men att deremot mången konstitutionel monark, äfvensom i allmänhet hofman, embetsmannakorporationerna och den obesutna adeln hata och motarbeta den under hvad form som helst. Till hvilken af dessa kategorier en enskild man bör hänföras, röjer sig snart, när hans handlingar eller yttranden jemnaföras med de för kategorierna karakteristiska åsigter. Om han tillhör någon af dem, till följd af sin egen samhällsställning inom en af klasserna, så kan man betrakta hans tänkesätt såsom följden af ett slags naturnödvändighet, hvilken man möjligen har skäl att beklaga eller ogilla, men för hvilken individen såsom sådan icke bör tadlas. Förhållandet är annat, om han sluter sig till något parti, utan att vara drifven dit genom dylika oundvikliga omständigheter; han är då merendels lycksökare eller dupe, och kan i begge fallen uppskattas derefter. Från alla dessa klasser gifves det imedlertid icke så få undantag, och då alltid märkvärdiga. Sålunda finner man en och annan konstitutionell monark, som efter alla tecken tycks vara upprigtigt tillgifven den konstitution han besvurit, och gilla representationens kontroller vid hans ministerialstyrelse; man finner ädlingar, embetsmän, -prelater; ja hofmän, som oegennyttigt arbeta på de konstitutionella formernas förbättTing i allmänhet och i synnerhet den konstitutionella ministerialstyrelsens införande eller bibehållande. Det tycks att somliga ibland dem till och med visa den åsigt af konstitutionens och ministerialstyrelsens ändamål, som är egen för sjelfva folket och skild från alla meningsnyanser derom, som vii det föregående sökt skildra. fe VS vv ta Avan