NN I nn
blir skymning, det blir natt, ingen Lydia låter
höra al sig. Ändtligen ser han en Lydias stas
vinna komma hastande genom buskarne; hon
bringar honom hvad man nu för tiden skulle!
kalla en billet-doux, nemligen:
ett pergament ,
år Lydias hand med guldpenna skrifvet.n
Den sköna säger deri bland annat:
O, hör och bäfva! Ifrån sin segling
Min far har kommit med förespegling,
Med tydlig vink om ett hymens band,
Som jag skall knyta i annat land.
Diocles blir ursinnig. Han skyndar genast
upp till Cassander, för att framställa sig som
friare till Lydia, han omtalar allt hvad rekom-
menderande han äger, såsom ett frejdadt namn
och rika gods,, och han besvär den gamle vid
dess egen första kärlek, att icke ge honom af-
slag. Men pappa Cassander är alldeles döf på
detta örat; unge man — säger han — slå din
håg beskedligt härifrån; jag har redan gifvit mitt ,
löfte åt Hans Höghet fursten Kylon från Milet,
min dotter skall bli furstinna.,
Och med dessa ord han ryggen vände
t den unga mannen, som sig kände
Sårad af hans högmod och hans köld.
Ädelt yredgad drog vår unge bjelte
Svärdet ur sitt breda, gyldne bälte,
Och slog dermed hårdt uppå sin sköld.
Jag vill hämnas! ropte han och ryckte
Bleka mön intill sitt bröst och tryckte
Henne der en bittert ljuf minut.
Min du är vid alla himlens gudar!
Min, du skönaste af jordens brudar!,
Sade han; sen gick han trotsigt ut.
Härefter qväder sången om,
anländer från Milet, för att hemföra sin brud,
och hur Cassander skyndar andfådd ner till
t
f
l
hurusom Kylon
stranden, för att mottaga och välkomna den:
förnäme mågen.
ger sig genast att härom underrätta Diocles, som
sedan veckors tid hvarenda qväll sitter
grubblande och stum
På cederbänken, der han sutit
Med henne, der hans bjerta gjutit
I kyssars brand sin låga ut,
Så mången bimlaljuf minut.
Dock - . tänker han ej än på handling?
Skall han der sitta overksam
Och låta veckor skrida fram,
Och intet, ja, platt intet göra,
Som kan enformigbeten störa,
Hvari den arma Lydia har
Försmäktat i så många dar?
Det är slafvinnan, som gör sig deana fråga, och
Lydias förtrogna slafvinna smy-:
I
I
I
I
I
I
I
a
a
i
;
hennes kinder låga dervid af harm, då hon trä-
der fram till Diocles och fortfar:
Herre, det är skam,
At sitta här med urgdomsstyrkan
I hvarje led, och med en dyrkan,
Så varm som din ju vara skall,
Och dock så lifilös och så kall!
Jag skulle göra på helt annat vis! låter hon
förstå, oeh Diocles, som låtsar bli mycket ond
på dessa slafvinnans djerfva förebråelser, men i
sjelfva verket tyckes ha blifvit något flat, svär
att han skall göra något stort, att han skall räd-
da Lydia, eller vid gudarna....
Lyckligtvis fogar händelsen så, att, jag vet
icke om samma qväll eller någon af de nästföl-
jande, den Miletiske fursten och tillkommande
kära svärfar råkat sitta och pokulera tillsam-
mans litet för länge, så att de slutligen helt
vackert falla under bordet. Lydia begagnar
ögonblicket, för att i största hast rafsa tillsam-
mans sina dyrbarbeter, lägga ner sina husgudar
i en låda och med dessa skatter hemligen be-
gifva sig ur fadershuset, för att träffa Diocles,
som väntar henne i myrtenlunden, knytande näf-
ven i byxsäcken och ännu mumlande stora ord
för sig sjelf om sin rysliga bämnd och om de
storverk, han skall våga för sin bruds räddande.
Det unga herrskapet begifver sig skyndsamt
på väger ull Athen.
Diocles härunder till Lydia — att ingen af min
ätt någonsin flytt för faran,
Modigt de trotsade den, som det höfves den gre-
kiska kämpen;
syn
H
Du skall veta — säger.
Att jag nu flyktar med dis, sker endast i afsigt i
att skydda
Dig från det våld, som din far mot den värnlösa
ville föröfva;
hunnit mitt slott och du redan som
maka mig tillhör,
Stannar i trygghet jag der och bidar din yredgade
fader.
,Hvad? — svarar Lydia, förskräekt af sin äl-
skades rysliga hjeltemod, — du vill draga ditt
svärd mot min fader?, Och hon faller afdånad
i gräset.
De båda flyende ha icke hunnit serdeles långt
inpå andra dagen, då Cassander och Kylon, som
skyndat efter Lydia, lyckas ertappa dem på en
trång sidoväg, der ingen undflykt är möjlig.
Diocles drager sitt svärd och rusar mot Kylon.
jCassander vill ropa på slafvarne och befalla dem
att binda den förvägne qvinnoröfvaren, men fur-
sten påstår sig kunna tukta honom ensam, och
utropar:
Men då vi
Blif hän från vår krets, den som 1 älskar sin hals!
Här slafvars inblandning behöfs icke alls!
Diocles och Kylon fäkta. Den sednare faller,
dödligt sårad; Cassander bortför med sig sin;
dotter.
Lydia blir nu insatt i ett torn, och rundt-
för att genast:
i allmänhet, och!
omkring utposteras bågskyttar,
fälla hvar ech en misstänkt
Diocles isynnerhet, derest de viga sig i dess.
grannskap. En mörk natt vill fadren bär helsa
in Aätlfer och tava afckod af hanna föra on
nå
I