som med lifliga hurrarop) helsade honom vic
genomfarten.
Stadsvakterne, som med lugn och ädel hållning
bållit sig något på afstånd, sprungo, då de sågs
sin härförares ofall, närmare stridsplatsen, det vil
säga Klarmanskans krog. Det var likväl farlig
att nalkas detta hus, hvilket lika tappert försva-
rades af Klarmanskan, som fordom Thora Bor-
garhjort försvarade sin borg. Knappast hörde
bon en folkhop nalkas hennes rännsten, förrär
bon tog det enda återstående medel hon egd
till försvar, nemligen ett ämbar, och slog innehål
let — öfver fienden? Ack nej, det var sina för
svarare hon träffade, och att det ej var välkom-
met, bevisades bäst deraf, att några man af stads:
vakten, fattade af vrede, rusade in och plaggade
på madamen rätt eftertryckligt. De sågo ömkliga
ut, de stackars medlemmarne af stadens garnison,
brandvaktskorpsen. Allt som tröjorna torkade,
blefvo de öfverdragna med ett rimfrost, som tog
sig väl ut mellan de liksom silfverpailletter ut-
strödda fjällen. Det var nemligen en liten lem-
ning af sillake, som den tappra amazonen hade
användt till anfall och försvar.
Det började imedlertid regna. Under hög.
ljudda skrattsalfvor åtskiljdes folkhopen, men ka:
stade ännu på måfå några Projektiler mot krog-
fönstren och ett förirrade sig i mina egna fön-
ter och krossade en ruta. Den kostade mig
5 2 sk. bko, men jag hade också fått se en revo-
lution, och behöfver icke resa till Paris.
Under dessa kritiska stunder hade borgmästare
och råd samlat sig på rådhuset, stadens begge
tvåpundiga kanoner voro framdragna framför dör-
ren, och fiskalen stod der med brinnande ci-
garr för att tända på, om det ursinniga folke:
skulle göra ett försök att förgripa sig på sjelfva
rådhuset. Imedlertid afböjdes denna rysliga o-
lycka, och snart kom rådstuguvaktmästaren, ge-
nomblöt af smuts och något ruskig i kroppen,