som med lifliga hurrarop) helsade honom vic genomfarten. Stadsvakterne, som med lugn och ädel hållning bållit sig något på afstånd, sprungo, då de sågs sin härförares ofall, närmare stridsplatsen, det vil säga Klarmanskans krog. Det var likväl farlig att nalkas detta hus, hvilket lika tappert försvarades af Klarmanskan, som fordom Thora Borgarhjort försvarade sin borg. Knappast hörde bon en folkhop nalkas hennes rännsten, förrär bon tog det enda återstående medel hon egd till försvar, nemligen ett ämbar, och slog innehål let — öfver fienden? Ack nej, det var sina för svarare hon träffade, och att det ej var välkommet, bevisades bäst deraf, att några man af stads: vakten, fattade af vrede, rusade in och plaggade på madamen rätt eftertryckligt. De sågo ömkliga ut, de stackars medlemmarne af stadens garnison, brandvaktskorpsen. Allt som tröjorna torkade, blefvo de öfverdragna med ett rimfrost, som tog sig väl ut mellan de liksom silfverpailletter utströdda fjällen. Det var nemligen en liten lemning af sillake, som den tappra amazonen hade användt till anfall och försvar. Det började imedlertid regna. Under hög. ljudda skrattsalfvor åtskiljdes folkhopen, men ka: stade ännu på måfå några Projektiler mot krogfönstren och ett förirrade sig i mina egna fönter och krossade en ruta. Den kostade mig 5 2 sk. bko, men jag hade också fått se en revolution, och behöfver icke resa till Paris. Under dessa kritiska stunder hade borgmästare och råd samlat sig på rådhuset, stadens begge tvåpundiga kanoner voro framdragna framför dörren, och fiskalen stod der med brinnande cigarr för att tända på, om det ursinniga folke: skulle göra ett försök att förgripa sig på sjelfva rådhuset. Imedlertid afböjdes denna rysliga olycka, och snart kom rådstuguvaktmästaren, genomblöt af smuts och något ruskig i kroppen,