upptända det irrbloss, hvarmed berörde märkvärdiga dokument försökte att sätta hela Spanien i brand, utan att de likväl hittills lyckats dermed antända andra, än sig sjelfve; ingen församling, ingen Spanior har svarat på deras uppmaning till omstörtning på deras predikningar om olydnad och uppror. Den nuvarande regeringen förklarade vid det tillfälle, då hon framlade sitt politiska program, att fastän hon vore beredd, att genast underhandla om betryggandet af ett anständigt underhåll åt presterskapet, hon dock med kraftfull hand skulle tillbakahålla dess öfverdrifna fordringar. Derunder inbegrep hon motstånd emot hennes beslut, angrepp emot hennes myndighet och anfall på thronen3 rättigheter. Trogen sitt löfte i denna del, såsom hon skall vara det i alla, har hon förelaggt Cortes ett lagförslag för detta ändamål, och med lika samvetsgrannhet skall hon verkställa det öfriga. Med fasthet och eftertryck skall hon bekämpa de motspänstige, upprorslystne, lagbrytande andlige, och lära dem att känna och utöfva evangelii grundsatser och bud: avarer öfverheten underdånige — ett bud, som gäller lika för andlige, som verldslige, och ytterligare: amitt rike är icke af denna verlden, på det de hädanefter icke måtte för sitt stånd eftertrakta det bedröfliga privilegium, att ostraffadt få antasta och störa ordningen och lugnet i samhället. Presterskapet måste veta, i fall det måhända icke vet det, att, i följd af en urgammal rättighet, som förlorar sig i seklarnes natt, i Spanien ingen bulla, intet breve, intet reskript och ingen depeche från romerska hofvet får offentliggöras, åtlydas, predikas eller åberopas, utan att förut vara pröfvade af nationens högsta domstol eller af regeringen, och af dem blifvit gillade och erhållit excquatur. Man måste vidare känna, att de, hvilka dylika romerska dokumenter komma tillhanda, äro förbundne att öfversända dem till regeringen, vid straff af deras inkomsters seqvestrering och förvisande ur riket, om de äro klerker, och vid ännu större straff, om de äro lekmän, och detta till och med om depechberna endast handla om andliga ting; om de nu dertill hafva för ändamål, att störa det allmänna lugnet och omstörta den lagliga ordningen, så är förbrytelsen så mycket större och underkastad så mycket strängare straff. Regeringen, hvars pligt det är, att draga försorg om en god och skyndsam lagskipning, och tillse, att lagarna efterlefvas, skall icke tillåta, att de, som ärc stiftade för de konungsliga rättigheternas bevarande förlora sin kraft. Det är hennes piigt, att vidtags erforderliga åtgärder, för att hämma det missbruk som man drifvit med påfvens allocution, och ati vederbörligen skydda nationens värdighet, thronen: anseende och lagarnes helgd — föremål för der högsta vördnad, men hvilka blifvit kränkta i nämnde dokument. Högsta domstolen har föreslagit åtgärder, hvilka ligga inom regeringens befogenhet, och derjemte andra, hvilka erfordra den lagstiftande mak: tens medverkan. Utan att afvakta rådplägninger öfver de sednare, bör regeringen icke dröja mec vidtagandet af de förra. I enlighet med högsta dom. stolens förslag och i öfverensstämmelse med konseljens åsigt, har jag äran, att till eders höghets gillapde föreslå bifogade dekret. Madrid den 28 Juni 18414. Jose Alonso.n