———— UTSIGTERNA FÖR EN TORYMINISTERE I ENGLAND. National innehåller med anledning af de nu slutade parlamentsvalen i Englaud en skrifvelse från den bekante Armand Marast, om de utsigter en ministere af Torypartiet har för sig vid dess förestående inträde i regeringen. Den lyder som följer: Inom fjorton dagar kan man vänta att få låsa om Whigministerens upplösning. Redap i närvarande ögonblick är den besegrad och den kan helsa Sir Robert Peel såsom skattkammarkansler. Då jag skrifver detta har han redan träffat sina anstalter och i hemlighet bildat sitt kabinett. Hertigen af Wellington arbetar emot attännu en gång träda inom skrankorna. Hans ålder fordrar lugn; hans helsa ålägger honom det. I besittning af en stor förmögenhet och ett personligt anseende, som är höjdt öfver allt förtal, aktad af alla partier, blir det honom svårt att ännu en gång deltaga i en strid, som hvarken kan bringa honom ära eller vinst. Han vill heldre låta de sista strålarna af sin nedgående sol belysa en lugn himmel än utsätta sig för faran att fördystra den genom molnen af en stormande politik. Koloni-departementet kommer, såsom man säger, att tillfalla Lord Stanley, den inrikes portföljen Hr Goulburn, en man utan snille och med en betjentkarakter, sådan som Sir Robert önskar och alla borde äga. Skall Lordkanslersvärdigheten tillfalla Lord Lyndhurst eller någon annan? Denna punkt synes ännu icke afgjord. Lord Lyndhurst, med sina 78 år, är ännu ailtid den gamla Toryismens skötebarn; hansirygg kroknar, hans uppfattning blir trögare, men han behöfver penningar. Visserligen eger han en pension af 3000 L. St., men det gifves ingen plats i ministeren, som lemnar större inkomst, utom kanslersembetet, med hvilket ungefär dubbelt så stort appointement är förenadt. Sir Robert skall bland alla det gamla partiets kreatur företrädesvis välja honom, som alltid är en snillrik, något sceptisk men ganska feglig man. Men om han kan umbära honom, skall han heldre lemna den gamle hans närvarande pension och dertill gifva honom en sinekur, som bringar honom i hemliga rådet. Sir Robert skall då ge kanslersembetet till Sir W. Follet, hvilken gäller för en advokat af första rangen och utmärkt jurist. Indiens angelägenheter skola vara förbehållne Sir J. Graham, den fordne radikalen; utrikes portföljen skall öfverlemnas åt Lord Aberdeen ; Lord Wharncliffe skall blifva Ståthållare öfver Irland; Lord Ellenborough, en lysande talare, öfvertager åter sina fordna funktioner, hvilka Sir John Hobhouse nu bekläder; de öfriga platserna komma att besättas med figuranter. Efter all sannolikhet komma de förnämsta hofdamerna hos drottningen, att med de gamla ministrarne draga sig tillbaka och de höga hoffunktionärernas fall att följa ministerens. Hertiginnan af Sutherland och markisinnan af Normanby, den förra en syster och den sednare gemål till Whigs, hvilka innehafva höga platser, uppbjuda allt för att bibehålla drottningens personliga ynnest, äfven om deras värdigheter öfvergå på andra. Alla Whigs,som innehafva någon vigtig post, ifrån thronens trappsteg ända till de nedersta graderna, bereda sig att resignera. Lord Stuart Rothsay skall åter öfvertaga ministerplatsen i Paris. Dekorationsvexlingen, så fullständig den också kommer att blifva, skall dock framkalla endast få nya aktörer. De gamla kamraterna, som Europa känrer sedan trettio år tillhaka, skola åter uppträda på