kotteriet, ehuru någre sådana likväl finnas deri-
bland, — skulle göra sig till ett verktyg åt desse
pretendenter och gå deras ärender, eller skulle
någon af dem möjligtvis tro sig dertill kunna
begagna henne, så var aldrig något misstag stör-
re än detta. Folket har nu kommit till den
ståndpunkt af insigter och egen vilja, att det
känner, hvad det har att vänta af detta slags
lycksökare, och om det ej förut vetat det, har en
och annan som dumdristigt i förtid bortlagt
masken, dragit försorg om att derom upplysa
det. Folket och de,som föra dess talan, kunde
omöjligen begagna ett verktyg, i fall det behöf-
ver ett sådant, men låter ej begagna sig, och
går sina egna ärenden, men sänker sig ej till att
gå andras. Nej, de verklige oppositionsmännen,
de som förtjena detta namn, de, som med red-
lig vilja och ointresserade afsigter, hvilka egen-
skaper vi älska förmoda hos den stora plurali-
teten, förena kunskaper, upplysning och verldserfa-
renhet, fästa sig ej med blind tillgifvenhet vid per-
soner — och hafva för närvarande ingen anled-
ning dertill — utan en sansad, förståndig och
derföre oföränderlig kärlek för principer; de äl-
ska icke individerne annat än så länge de få anse
dem synonyma med sakerna; de älska fädernes-
landet, ty de älska sin och de sinas icke ögon-
blickliga fördel, men stadigvarande trefnad, lugn
och sällhet, och de veta, att dessa endast kun-
na vinnas genom fäderneslandets lycka. Det är
den de söka bereda, och det är mot allt hvad
som motverkar den, deras opposition är rigtad.
Man har sagt att de hata konungamakten.
Man har deri gjort dem orätt. De hata miss-
bruk af denna makt, de beklaga när de miss-
känna sitt uppdrag, men de hata hvarken per-
sonerne eller sjelfva institutionen. De tro vis-
serligen, att den icke blir evig, att den inom
det civiliserade Europa nått sin kulminations-
punkt, och att den tid icke är alltför mycket
aflägsen, då den skall upphöra; men de veta äf-
ven, att det beror af regenterna sjeilva att skjuta
denna händelse tillbaka i ett aflägset fjerran, el-
ler till dess upplysningens frukter bunnit så all-
mänt spridas, att folket i vår tids samhällen, lik-
som i den forntida fristaten, kan säga åt sina
konungar, att de icke mer behöfva dem, och de
fredligt och vänskapligt kunna åtskiljas. Denna
ljusets allmännelighet är ännu långt borta, och
det beror af konungarne att i det längsta för-
dröja dess påskyndande. Sådant kan ske der-
igenom, att de göra sig reda för tidehvarfvet och
sitt förhållande till detsamma, men också endast
derigenom. De måste försaka de gudomliga an-
språken och nöjas med de menskliga företrädes-
rättigheterna. De måste icke längre tro sig till
sin personlighet, utan endast genom sin embets-
utöfning upphöjde öfver folket; de måste i sitt
enskilda lif blifva som en af det och se sin ära
deri; de måste tänka som Pomp om Yngve:
Att jemna sig med dig är ej att stiga ner;
de måste icke stöta den allmänna jemlikhetskäns-
lan, som är en af tidehvarfvets vackraste käns-
lor genom ett yttre trotsande prål, som så ofta
står i en skärande kontrast till den inre bräck-
ligheten; de måste ej tvinga folket att göra den-
na för dem menliga jemförelse; de måste sna-
rare undangömma sina personer, för att framvisa
sina gerningar, om de det kunna, eller i annat
fall att från dem undandraga uppmärksamheten
och öfver dem förmildra omdömet. Må de icke
tro, att den nyfikna och tanklösa hop, som trän-
ges för att gapa på den flärdfulla ostentationen
i majestätiskt synliga uppenbarelser, utgör folket
och uttrycker dess mening, aldraminst att sådant
behöfs för att upprätthålla dess värdighet. Mil-
lioner födas och dö utan att någonsin hafva sett
skymten af denna härlighet, men som måste
tungt bidraga till dess upprätthållande, som veta,
att den medtager en betydlig del af frukterna
al deras svett, af deras sömnlösa nätter och mö-
dosamma dagar, och som börja räkna efter om
nyttan verkligen svarar mot kostnaden. Må de
heldre se ett slags — ehuru, vi medge det, icke
det aldrabästa — uttryck af folkets tänkesätt i
den fromma beundran, den menlösa glädje, som
några lättrörda själar yttra öfver deras tarflighet,
der den visar sig, att se furstarna någon gång
vara såsom andra menniskor, någon gång obe-
hindradt lemna rum åt de naturligaste och lof-
igaste menskliga känslor, såsom husfäder och
husmödrar, som makar och barn. Det skulle
söra ett angenämt intryck, om en furste sjelf-
mant föreslog en minskning isitt appanage, icke
så mycket för summan af statsbördornas lindring
som för exemplet af välvilja för folket och af
ett häraf föranledt tarfligare lefnadssätt, hvilket
skulle verka högst välgörande på lefnadssättet
allmänhet. Men af ännu oberäkneligt större
vigt är ett förståndigt och otvunget aktgifvan-
le på tidens fordringar och den konstitutionella
——— rr — RR