han gaf, oaktadt de utskickades böner och tåral
signal till uppbrott.
Om han, vid sin framkomst, icke fann skatte
öfverensstimmande med stadens vigt, lät han genas
hänga eller strypa de utskickade, förebrående den
mildt, att de så när kommit honom att misskänn.
invånarnes hjerta och ädelmod, då de, å deras väg
nar, erbjudit honom en så usel gärd; detta tal, son
bar stämpeln af en faderlig godhet, slutade han all
tid med yttrande af sitt hopp, att ett folk, som egd
hans bevågenhet, och för hvars skull han afviki
från sin väg, säkert icke ville skiljas vid sin god
visir, utan att gifva honom ett tydligt bevis på si!
tillgifvenhet och kärlek, eller med andra ord, be
tala honom en betydlig summa.
Under den förskräckelse som Paschans Palikare:
ingåfvo och i närvaron af hans afskyvärda grym.
hets sednaste offer, fördubblade och tredubblade då
olycklige invånarne skatten. Då omfamnade Ali öm
de förnämste, sägande, att de först utskickades be
straffning vår tydligen rättvis och välförtjent, eme.
dan de grymt bedragit sin Vizir i afseende på tän
kesättet hos detta förträffliga folk, hvilket han fan:
sådant, som han alltid ansett det i sitt hjerta.
Såsom sista beviset för sin kärlek för innebyggar
ne, begärde satrapen att se dem samlade, för att sä
ga dem sitt farväl. Darrande lydde man denna ny:
befallning: män, qvinnor, barn, alla med nedslage
och förtyvifladt utseende, samlade sig på torget elle
slätten utanför staden. Vekligt utsträckt i sin vagt
kastade Viziren en småleende blick öfver denna ty
sta och bäfvande hop. Fanns der en ung flicka, son
behagade honom, Så pekade han på henne och sade
ett ord till en af sina officerare. Fanns der en yng.
ling. med vacker växt och hållning och i allt värc
att bli en af hans pager, så gjorde han ett anna
tecken, sade ett annat ord, och då denna mönstring
var slutad, förkunnade Viziren, ännu ordande om
sin kärlek till detta folk, att ban alltid ville i när-