att på thronen upphöja Kronprinsen, vilja omstörta allt, vilja införa en republik, stämpla för prinsen af Wasa och vilja till och med i riket inkalla Ryssarne. Dessa anklagelser, då de sammanhållas med hvarandra, gifva intet annat resultat, än beviset om en vansinnig ilska å deras sida, som producera dem; men de återkomma så ofta och så ohöljdt, att de icke få endast med tyst förakt förbigås, aldraminst i en artikel, som vill fästa den unge blifvande thronföljarens uppmärksamhet på hans och landets ställning till hvarandra. Det vore en löjlighet att söka förneka, det ett missnöje råder hos den stora massan af Svenska folket, och sjelfva de devuerade bjuda icke en gång till att bemantla det. MHvarigenom har det uppkommit? Har man om styrelsens förfarande utspridt osanningar och vanställt verkliga förhållandet? Kan man tillvita dess motståndare inom representationen eller tryckpressen något sådant? Nej. Detta skulle varit en verklig triumf för de devuerade, och de skulle visserligen ej försummat att begagna sig deraf. Nu härflyter tvärtom deras förbittring just derifrån, att sjelfva facta blifvit framlagda, att man låtit dem tala sitt eget osminkade och fördömande språk, att de ej lemnat rum för någon vederläggning, och med få undantag knappast för någon uttydning eller förmildring. Det är då genom dessa handlingar, dels genom upplysning om deras tillvaro, dels genom erfarenheten af deras följder och inflytelser, som missnöjet uppkommit, som — fördöljom det icke — förtroendet för systemet aftagit ända derhän, att äfven konungadömets frommaste och trognaste vänner, och de som i allmänhet icke älska opposition, med smärta nödgats erkänna, att de moraliska banden emellan styrelsen och folket hänga endast svagt tillsammans, att hon eger intet annat stöd, än det faktiska af sin tillvaro, och att de som ännu taga hennes parti, göra det mindre af tillit till dess egen förmåga, än i anseende till de farhågor, som de i sin föreställning hysa för följderna af oppositionens, i deras begrepp alltför mycket rörliga statslära. Nåväl, hvad yrka då de, hvilka man utropar som maktens fiender? Råda de henne, att fortvandra på sin bana, att framhörda i det system, som alstrat missbelåtenheten? Råda de icke tvärtom, att i tid öfvergifva denna väg, att sluta sig till folket, att lyssna till dess röst, att medgifva det lindring i sina bördor, förbättringar i förvaltningen, ordnande af näringarna 0. s. v.? År det på fullt allvar möjligt att tro, det man på detta sätt vill skada styrelsen? Har man hört talas om, att någon regering blifvit störtad derigenom, att hon gått folkets önskningar till mötes, att hon sökt göra det nöjdt och belåtet? Skulle de icke, om de hyst fientliga afsigter, förfarit ungefär såsom hennes så kallade vänner, tegat, låtit henne fortgå på sin väg, icke upplyst henne om dess vådor, beviljat alla hennes fordringar och låtit följden blifva hvad den kunnat? I fall hon är bestämd ati störtas, måste det ske på detta sätt, icke genom de åtgärder de liberala föreslagit, och öfverhufvud kan man säga om hennes ställning, att genom de råd hennes föregifne vänner hviska i hennes öra, undergräfvas throner och fällas dynastier, hvaremot de bibehållas genom dem, som hennes påstådda fiender önska göra gällande. Vi vilja icke insinuera, att dessa sistnämnda göra det af kärlek för den närvarande styrelsepersonalen, åtminstone icke att alla göra det. Författaren af närvarande uppsats bycklar isynnerhet icke någon sådan kärlek, hvartill han hvarken har enskilda eller, med folket gemensamma, anledningar, men icke desto mindre har han lik mången annan, yrkat en förändring i styrelse systemet och gjort förslager, huru sådana, efter hans tanka, skulle kunna verkställas. Hvilka motiver hafva dervid ledt honom och hvilka hafva ledt det ojemförligt största antalet af dem som gjort det? Man har sagt att åtskilliga af den adeliga oppositionen, hvilka man i den devuerade pressen sökt benämna med en gemensam titel: koalitionen, spela oppositionsmän, för att derigenom tillvinna sig popularitet och genom denna dörr intränga i maktens och inflytelsens gemak, när de ej lyckats genom hofgunstens lönport insmyga sig dit. Detta vilja vi hvarken rent af bestrida eller ovilkorligt medgifva, åtminstone icke för alla. Men om det skulle vara fallet med någre — och vi veta att sådana exempel icke äro sällsynta — så äro desse individer i alla fall för mycket obetydlige, att det ringaste inverka på folkets tänkesätt och folkets handlingår. Vilja de devuerade påstå, att den så kallade ofrälse oppositionen — hvilken vi gifva detta allmänna namn för att dermed beteckna den ofantliga majoritet, som icke består af hof-d mm LL s AA BN PM UV UM mm (TO —-— — KA FÅ KK -— mm LL AA MM AR AR