att på thronen upphöja Kronprinsen, vilja om-
störta allt, vilja införa en republik, stämpla för
prinsen af Wasa och vilja till och med i riket
inkalla Ryssarne. Dessa anklagelser, då de sam-
manhållas med hvarandra, gifva intet annat re-
sultat, än beviset om en vansinnig ilska å deras
sida, som producera dem; men de återkomma
så ofta och så ohöljdt, att de icke få endast med
tyst förakt förbigås, aldraminst i en artikel, som
vill fästa den unge blifvande thronföljarens upp-
märksamhet på hans och landets ställning till
hvarandra.
Det vore en löjlighet att söka förneka, det ett
missnöje råder hos den stora massan af Svenska
folket, och sjelfva de devuerade bjuda icke en
gång till att bemantla det. MHvarigenom har det
uppkommit? Har man om styrelsens förfarande
utspridt osanningar och vanställt verkliga för-
hållandet? Kan man tillvita dess motståndare
inom representationen eller tryckpressen något
sådant? Nej. Detta skulle varit en verklig tri-
umf för de devuerade, och de skulle visserligen
ej försummat att begagna sig deraf. Nu härfly-
ter tvärtom deras förbittring just derifrån, att
sjelfva facta blifvit framlagda, att man låtit dem
tala sitt eget osminkade och fördömande språk,
att de ej lemnat rum för någon vederläggning,
och med få undantag knappast för någon uttyd-
ning eller förmildring. Det är då genom dessa
handlingar, dels genom upplysning om deras till-
varo, dels genom erfarenheten af deras följder
och inflytelser, som missnöjet uppkommit, som
— fördöljom det icke — förtroendet för syste-
met aftagit ända derhän, att äfven konungadö-
mets frommaste och trognaste vänner, och de
som i allmänhet icke älska opposition, med smärta
nödgats erkänna, att de moraliska banden emel-
lan styrelsen och folket hänga endast svagt till-
sammans, att hon eger intet annat stöd, än det
faktiska af sin tillvaro, och att de som ännu
taga hennes parti, göra det mindre af tillit till
dess egen förmåga, än i anseende till de farhå-
gor, som de i sin föreställning hysa för följderna
af oppositionens, i deras begrepp alltför mycket
rörliga statslära.
Nåväl, hvad yrka då de, hvilka man utropar
som maktens fiender? Råda de henne, att fort-
vandra på sin bana, att framhörda i det system,
som alstrat missbelåtenheten? Råda de icke tvärt-
om, att i tid öfvergifva denna väg, att sluta sig
till folket, att lyssna till dess röst, att medgifva
det lindring i sina bördor, förbättringar i för-
valtningen, ordnande af näringarna 0. s. v.? År
det på fullt allvar möjligt att tro, det man
på detta sätt vill skada styrelsen? Har man
hört talas om, att någon regering blifvit stör-
tad derigenom, att hon gått folkets önsknin-
gar till mötes, att hon sökt göra det nöjdt och
belåtet? Skulle de icke, om de hyst fient-
liga afsigter, förfarit ungefär såsom hennes så
kallade vänner, tegat, låtit henne fortgå på sin
väg, icke upplyst henne om dess vådor, beviljat
alla hennes fordringar och låtit följden blif-
va hvad den kunnat? I fall hon är bestämd ati
störtas, måste det ske på detta sätt, icke genom
de åtgärder de liberala föreslagit, och öfverhuf-
vud kan man säga om hennes ställning, att ge-
nom de råd hennes föregifne vänner hviska i
hennes öra, undergräfvas throner och fällas dy-
nastier, hvaremot de bibehållas genom dem, som
hennes påstådda fiender önska göra gällande.
Vi vilja icke insinuera, att dessa sistnämnda
göra det af kärlek för den närvarande styrelse-
personalen, åtminstone icke att alla göra det.
Författaren af närvarande uppsats bycklar isyn-
nerhet icke någon sådan kärlek, hvartill han
hvarken har enskilda eller, med folket gemensam-
ma, anledningar, men icke desto mindre har han lik
mången annan, yrkat en förändring i styrelse syste-
met och gjort förslager, huru sådana, efter hans
tanka, skulle kunna verkställas. Hvilka motiver
hafva dervid ledt honom och hvilka hafva ledt
det ojemförligt största antalet af dem som gjort
det? Man har sagt att åtskilliga af den adeliga
oppositionen, hvilka man i den devuerade pres-
sen sökt benämna med en gemensam titel: koa-
litionen, spela oppositionsmän, för att derigenom
tillvinna sig popularitet och genom denna dörr
intränga i maktens och inflytelsens gemak, när
de ej lyckats genom hofgunstens lönport in-
smyga sig dit. Detta vilja vi hvarken rent af
bestrida eller ovilkorligt medgifva, åtminstone
icke för alla. Men om det skulle vara fallet
med någre — och vi veta att sådana exempel
icke äro sällsynta — så äro desse individer i
alla fall för mycket obetydlige, att det ringaste
inverka på folkets tänkesätt och folkets handlin-
går. Vilja de devuerade påstå, att den så kal-
lade ofrälse oppositionen — hvilken vi gifva
detta allmänna namn för att dermed beteckna
den ofantliga majoritet, som icke består af hof-d
mm LL - s
-
AA BN PM UV UM mm (TO - —-— — KA FÅ KK -— mm LL AA MM AR AR