kan ej beskrifva, huru jag ju på förhand gläder
mig, att då få den lyckan erbjuda mig att blif-
va de nådiga damernas trogna Cicerone.
Om Gud vill tänkte S., och allt går efter
mina önskningar, så skall icke min Anna vara
med på den färden. Men han kände härvid en
harm, ett bjertqval, söm tilltog i hvarje ögon-
blick. Måltiden slutades ändtligen till S. sto-
ra tillfredsställelse. Kaffet serverades i ber-
såen och ungdomen skulle sedan det var druckit,
på den gröna planen i ändan af trädgården ka-
sla ring, hvarföre de och förfogade sig dit. Ex-
ellensen drog sig fån sällskapet, i anseende till
sin älskade midddagslur, och Grefvinnan med
de äldre damerne intogo de på terassen utsatta
fåtöljerna. Man satt der så svalt och så ostördt,
läspade hon, och kunde der så förtroligt sam-
tala om både sig sjelf och den onda tiden.
Imedlertid hade det lyckats S., att bemäk-
liga sig sin Annas arm; men som hon i sin di-
straction ej märkte, att det skedde just i samma
stund som den unga (Girefven var i full fart att
berätta en hofanekdot, med ett infall af den un-
ga hertiginnan, visade sig Anna ganska ohågad
för detta tilltag, och visade derföre ett slags o-
vilja, samt drog sin hand tillbaka. S. hjerta bör-
jade härvid att starkt klappa; hans sinne, som
flere timmar förut varit i uppror, hade nu kom-
mit till den högsta spänning. Med häftighet
grep han derföre åter Annas hand, lade den med
styrka under sin arm och drog henne, visst ej
med serdeles grace, med sig, till de ej långt der-
ifrån i full mognad varande vinbärshäckarna.
Med dig min Anna måste jag väl få samtala,
hväste han med halfqväfda ord. Motsträfvigt
följde hon honom, sägande: Men min bästa SS.
passar det sig, att på det sättet liksom hugga
lag i min arm, hvad är det för maner. Star-
kare fasthölls hon af S. Var så god, Herr
Kapten, sade Anna stött, och förskona åtminsto-
ne min vackra klädning från att blifva redfläc-