lette, blef i ordningstältd, och snart syntes den
prydliga riddaren sträcka af på sin glänsande
trafyare. Knappt kunde den raske jägaren föl-
ja sin ståtliga herre; han liksom flög sitt öde
till mötes, ;
Anländ till E., blef han vänligt, eller rättare
sagdt, nådigt emottagen, och erhöll en vänlig
blick och en tyst hälsning af Anna. Vid mid-
dagsbordet erhöll han plats bredvid sin fästmö.
Han blef dock af Exellencen så ständigt uppla-
gen med besvarandet af frågor rörande lustlägret,
om konungens höga person och om de Engelska
prinsarnes besök derstädes, o. d., så att han ej
fick tillfälle att tala många ord med sin älskade
granne. Också måste han anstränga sig på det
högsta för att värdigt bestå under redogörelsen;
och det var sanningen att säga, ej så Jätt att
hålla contenencen, ty på andra sidan om Anna
satt en Grefve D., en rödblommig blond Herre,
tjenstgörande Kammarherre hos Hertiginnan af
Södermanland. Denne unge frodige Grefve ha-
de redan passerat en vecka på E. och var der
en väl upptagen gäst, ty han ägde ett stort fi-
deikomiss i Södermanland, och dessutom egen-
domar i Upland, hvilket jemte hans jovialiska
lynne utverkat för honom stor recommendation
inom Exellencens familj.
Enligt S. tycke sysselsatte han sig alltför myc-
ket med Anna, så att denna ej ägde tillfälle at-
skänka sin fästman en enda blick. Så kringvärfd
var hon ögonblickligen af den unga Grefvens
attentioner, tillämpningar om hofvet och sig sjelf.
Hvad det är skada, sade han slutligen helt
högt, satt min nådiga fröken ej ännu blifvit pre-
senterad vid vårt hof. Ack, min nådiga, hvad
ni skulle blifva förtjust öfver hofcirkeln i när-
varande moment. Jag vill ej säga något i för-!
väg; jag hoppas på nästa vinter, att ni då vill
intaga en plats i vår olymp. Jag är alldeles
förtjust öfver Grefvinnans nådiga löfte, att då!
få den lyckan se herrskapet i Stockholm, Jag