HEDVIG. ) TECKNING EFTER NATUREN. Vv. Jag bar känt menniskor, känsliga, trofasta varma varelser, som med ödppnade armar gåt! verlden till möte, och af det rosenfärgade lif som föresväfvade deras inbillning, vänta si vackra skördar af vänskap, kärlek och trohet — dessa tre, men först af dem kärleken! De haf va satt sin hela lycka på ett kort, och i först dragningen förlorat allt; de hafva bortblekna såsom skuggor bland de krossade relikerne 3 sina förhoppningar; de hafva förtynat och sam manfallit, förtärde af en eld som saknat luft oc näring utom sig. Jag har ock kännt menniskor, från börian sig sjelfva vackra naturer, med ädla anlag. D hafva i ungdomen, med hela styrkan af en fris) själ, och med hängifvenhet af ett obegränsad förtroende, öfverlemnat sig åt kärleken, och d hafva inom sig känt krafter till ett lif fullt verksamhet och förmåga till sällhet. Svikne den enda punkt, som sammanhöll deras väser des trådar, hafva de förlorat själens spänstis het, de hafva förfallit till ett tillstånd af ini förvirring och oreda; den friska glada lefnads åsigt, hvarmed de inträdde på lefnadsbanan, ha! va de utbytt mot en fladdrande, sjuklig, felak tig, mörk och förderflig; de hafva förlorat a tro på menniskovärde, och i denna olyckliga öl vertygelse äfven inbegripit sig sjelfva. — Hvar före skulle de vara lamm ibland ulfvar? De hal ) Se Aftonbladet N:is 147 och 1448.