HEDVIG. )
TECKNING EFTER NATUREN.
Vv.
Jag bar känt menniskor, känsliga, trofasta
varma varelser, som med ödppnade armar gåt!
verlden till möte, och af det rosenfärgade lif
som föresväfvade deras inbillning, vänta si
vackra skördar af vänskap, kärlek och trohet —
dessa tre, men först af dem kärleken! De haf
va satt sin hela lycka på ett kort, och i först
dragningen förlorat allt; de hafva bortblekna
såsom skuggor bland de krossade relikerne 3
sina förhoppningar; de hafva förtynat och sam
manfallit, förtärde af en eld som saknat luft oc
näring utom sig.
Jag har ock kännt menniskor, från börian
sig sjelfva vackra naturer, med ädla anlag. D
hafva i ungdomen, med hela styrkan af en fris)
själ, och med hängifvenhet af ett obegränsad
förtroende, öfverlemnat sig åt kärleken, och d
hafva inom sig känt krafter till ett lif fullt
verksamhet och förmåga till sällhet. Svikne
den enda punkt, som sammanhöll deras väser
des trådar, hafva de förlorat själens spänstis
het, de hafva förfallit till ett tillstånd af ini
förvirring och oreda; den friska glada lefnads
åsigt, hvarmed de inträdde på lefnadsbanan, ha!
va de utbytt mot en fladdrande, sjuklig, felak
tig, mörk och förderflig; de hafva förlorat a
tro på menniskovärde, och i denna olyckliga öl
vertygelse äfven inbegripit sig sjelfva. — Hvar
före skulle de vara lamm ibland ulfvar? De hal
) Se Aftonbladet N:is 147 och 1448.