rr — AA
NÅGRA MÄRKLIGA RESERVATIONER MOT
DET HVILANDE REPRESENTATIONS-
EÖRSLAGET.
Fiera gånger hafva tidningarna i förbigående
omnämnt några reservationer, som i Bonde-
Ståndet afgåfvos emot Konstitutions-Utskottets
till hvilande antagna representationsförslag. Vi
hafva först nyligen in extenso fått läsa dessa re-
servationer och tillstå, att de i sitt slag äro så
högst intressanta och karakteristiska, att vi icke
anse oss kunna underlåta att intaga några utför-
ligare utdrag deraf, oaktadt vi ännu ej redogjort
för sjelfva Ståndets diskussion i samma ämne,
hvilken likväl ganska väl kan lemnas för sig ef-
teråt.
Bland dessa reservationer förekommer först i
ordningen den här nedanför meddelade af den
bekante Nils Strindlund från Westernorrlands
län. Liksom den är den första, är den ock u-
tan jemförelse den interessantaste. Den samman-
fattar nästan allt hvad den devuerade, ultrakon-
servaliva, historiska, desperata och menlösa sidan
samt juste-milieun haft att invända met en för-
bättring, som hotar att afbryta fördomarnes akon-
tinuitet,, men är tillika framställd med en så
gråtmild ömhet för BondeStåndet, att allt hvad
den sidans taktik förut erbjudit i den vägen, är
af den fina och erfarna riksdagsmannen från
Norrland vida öfverträffadt.
Först försöker reservanten att väcka intresset
för sin person, och framställer den såsom talan-
de uvarninggens ord,, från den politiska sotsän-
gen. Strindlund är trött; det är fjerde riksda-
gen han bivistar och akanske den sista. Hvil-
ken sorglig aning, och hvilken väckelse för fo-
sterlandet och enkannerligen BonrdeStåndet, att
med helig håg afhöra denna döende politiska
storhet, till hvilken de stå i så stora förbindel-
ser! Det är en gammal man med silfverhåren,
som slutar hvarje riksmöte med döden, men frisk
och sund öppnar det följande med budgeten.
Sedan Reservanten sålunda först lagt sig på
dödsbädden, stiger han åter upp och profeterar
med en graflik stämma märkvärdiga ord. Han
tror nämligen numera icke, att förslaget skall
blifva förkastadt; tvertom förutsäger han med
visshet, ehuru det hotar krossa hans politiska
hjerta, att det vid nästa Riksdag varder antaget.
Hans skäl för denna tro äro märkliga; de visa,
att tidens riktning, att fosterlandets behof af
den tilltänkta förbättringen och dess missnöje
med vissa Representanters och deras publici-
stiska organers handlingssätt vid nyss förflutne
Riksdag icke undfallit honom. Han förespår en
stark reduktion i de devuerade Representanter-
nas antal och den desperata pressens fall, samt
valreformens seger till nästa Riksdag; bans anda
är verkligen en siares, och vi hafva in extenso
återgifvit hela hans profetia. aMan skally, så
slutar denna del af hans yttrande, aunder för-
kutsättning, att man småningom kan utjemna
coch rätta oformligheterna, antaga förslaget, så
oformligt det är. Man har derunder en ny
astomme, en grund; nedrifvande och uppbyg-
gande af delarne, kan komma sedermera. Ske
alltså!
Reservanten reserverar sig dock. Han före-
ser, alt hvad han kallar oformligheter, lätt skall
rättas, men han håller sig dock vid dem, och
hvad annat kan han göra? Jo, han håller sig
och till det, i hans tanka, oriktiga sätt, på hvil-
ket förslaget kommit till antagande. Detta sätt
finner han visserligen qjuridiskt rätt, d. v. s.
lagligt, men det anstår honom icke, och kanske
just derföre. Ty just det var ett utmärkande
kännetecken hos de devuerade vid detta riks-
möte, att de icke respekterade de beslut, som
tillkommit i laglig ordning; det var förden skull
de blefvo desperatan. Vi hafva förbigått det
mesta af Talarens desperation, emedan den synts
oss sen och illa motiverad, då han nödgas er-
känna, att den behandling, öfver hvilken han
förtviflar, varit juridisk riktig.
Vår profet reserverar sig vidare, emedan han
anser förslaget komma att upplösa det Svenska
Bondeståndet; han reserverar sig ock, emedan
han anser förslaget komma att ur representa-
tionen uttränga det Svenska Presteståndet. Men
han reserverar sig icke, uttryckligen, märk väl,
derföre, att samma förslag ur representationen
uttränger Adelståndet såsom stånd. Och likväl
är det sista utträngandet lika säkert och myc-
ket sannolikare än det andra. och alldeles tvär-