rr — AA NÅGRA MÄRKLIGA RESERVATIONER MOT DET HVILANDE REPRESENTATIONSEÖRSLAGET. Fiera gånger hafva tidningarna i förbigående omnämnt några reservationer, som i BondeStåndet afgåfvos emot Konstitutions-Utskottets till hvilande antagna representationsförslag. Vi hafva först nyligen in extenso fått läsa dessa reservationer och tillstå, att de i sitt slag äro så högst intressanta och karakteristiska, att vi icke anse oss kunna underlåta att intaga några utförligare utdrag deraf, oaktadt vi ännu ej redogjort för sjelfva Ståndets diskussion i samma ämne, hvilken likväl ganska väl kan lemnas för sig efteråt. Bland dessa reservationer förekommer först i ordningen den här nedanför meddelade af den bekante Nils Strindlund från Westernorrlands län. Liksom den är den första, är den ock utan jemförelse den interessantaste. Den sammanfattar nästan allt hvad den devuerade, ultrakonservaliva, historiska, desperata och menlösa sidan samt juste-milieun haft att invända met en förbättring, som hotar att afbryta fördomarnes akontinuitet,, men är tillika framställd med en så gråtmild ömhet för BondeStåndet, att allt hvad den sidans taktik förut erbjudit i den vägen, är af den fina och erfarna riksdagsmannen från Norrland vida öfverträffadt. Först försöker reservanten att väcka intresset för sin person, och framställer den såsom talande uvarninggens ord,, från den politiska sotsängen. Strindlund är trött; det är fjerde riksdagen han bivistar och akanske den sista. Hvilken sorglig aning, och hvilken väckelse för fosterlandet och enkannerligen BonrdeStåndet, att med helig håg afhöra denna döende politiska storhet, till hvilken de stå i så stora förbindelser! Det är en gammal man med silfverhåren, som slutar hvarje riksmöte med döden, men frisk och sund öppnar det följande med budgeten. Sedan Reservanten sålunda först lagt sig på dödsbädden, stiger han åter upp och profeterar med en graflik stämma märkvärdiga ord. Han tror nämligen numera icke, att förslaget skall blifva förkastadt; tvertom förutsäger han med visshet, ehuru det hotar krossa hans politiska hjerta, att det vid nästa Riksdag varder antaget. Hans skäl för denna tro äro märkliga; de visa, att tidens riktning, att fosterlandets behof af den tilltänkta förbättringen och dess missnöje med vissa Representanters och deras publicistiska organers handlingssätt vid nyss förflutne Riksdag icke undfallit honom. Han förespår en stark reduktion i de devuerade Representanternas antal och den desperata pressens fall, samt valreformens seger till nästa Riksdag; bans anda är verkligen en siares, och vi hafva in extenso återgifvit hela hans profetia. aMan skally, så slutar denna del af hans yttrande, aunder förkutsättning, att man småningom kan utjemna coch rätta oformligheterna, antaga förslaget, så oformligt det är. Man har derunder en ny astomme, en grund; nedrifvande och uppbyggande af delarne, kan komma sedermera. Ske alltså! Reservanten reserverar sig dock. Han föreser, alt hvad han kallar oformligheter, lätt skall rättas, men han håller sig dock vid dem, och hvad annat kan han göra? Jo, han håller sig och till det, i hans tanka, oriktiga sätt, på hvilket förslaget kommit till antagande. Detta sätt finner han visserligen qjuridiskt rätt, d. v. s. lagligt, men det anstår honom icke, och kanske just derföre. Ty just det var ett utmärkande kännetecken hos de devuerade vid detta riksmöte, att de icke respekterade de beslut, som tillkommit i laglig ordning; det var förden skull de blefvo desperatan. Vi hafva förbigått det mesta af Talarens desperation, emedan den synts oss sen och illa motiverad, då han nödgas erkänna, att den behandling, öfver hvilken han förtviflar, varit juridisk riktig. Vår profet reserverar sig vidare, emedan han anser förslaget komma att upplösa det Svenska Bondeståndet; han reserverar sig ock, emedan han anser förslaget komma att ur representationen uttränga det Svenska Presteståndet. Men han reserverar sig icke, uttryckligen, märk väl, derföre, att samma förslag ur representationen uttränger Adelståndet såsom stånd. Och likväl är det sista utträngandet lika säkert och mycket sannolikare än det andra. och alldeles tvär