!(Insändt.) TIDSBETRAKTELSE. — ville K (Slut från AG 437.) Men, säger man, erfarenheten lärer :oss, att arbetarens tid tillräekligt upptages af näringsomsorgerna; att påtvinga honom en högre bildning, än den han, eger, vore att locka honom från arbetet, till kultur och hungersnöd. Denna anmärkning saknar visserligen icke sin grund, ehuru man deraf drager slutsatser, som icke naturligen följa. Den sanning, denna anmärkning innehåller, kan visserligen ej utan falsk slutledning utspinnas till försvar för deras åsigt, som vilja bibehålla gemene man vid sitt närvarande mer än otillräckliga mått af upplysning. Att jorden, åtminstone ännu, behöfver ett menniskoslägte, hvars större del gör kampen med yttre naturen och i allmänhet det fysiska arbetet till sin bufvudsakliga verksamhet, lärer ej kunna bestridas. Men, då det är mensklighetens kallelse, att förädla de förmögenheter, som hos detsamma äro de högsta, och utgöra dess specifika skiljaktighet från djuren, då näringsomsorgen blott är ett vilkor för dessa förmögenheters utveckling och förädling, så bör väl ingen, i hvilken tid som helst, ehuru mycket arbete med naturens besegrande än återstode, uteslutande uppeffra sig för det, som blott är ett beting för dess väsendes ändamål. Alminstone måstei hvarje sambhällsinrättning och medborgerlig uppfostran sjelfva tendensen tyda på erkännandet af denna okullkastliga sanning, och ett positift bemödande ligga i dagen, att alltmera emancipera de lägre klasserna ur råhet till humanitet, att förflytta dem, om ock aldrig så långsamt, dock allt närmare sin allmänna menskliga bestämmelse. Utan tvifvel kunde ock (och måste) redan nu mycket göras till dessas högre upplysning, utan att den nödiga arbetstiden för mycket borttoges. Och ett hopp om allt ymnigare frukt af en dylik omsorg erbjuder sig stort för framtiden, vid betraktandet af de fysiska vetenskapernas framsteg, hvilka vetenskapers resultater allt mera liksom popaulariseras och till användande ingå i det verkliga lifvet! De hafva dock, dessa vetenskaper, hvilka väckt en så allmän oro och misströstan bland fantastiska, åtminstone ensidiga, idealister, deri sin synbara välsignelse — och få den allt mera —, att de undan näringsomsorgernas välde inkräkta allt större tidsmått åt mensklighetens själsodling. Genom dessa vetenskapers förkofran, och deras förökäde inflytande på konster och näringar, skall — så hoppas vi — en dag äfven arbetaren få allt flera från mödan lediga stunder, för att sysselsätta sin själ med känslor och tankar, i stället att honom nu ofta ej större sinnesledighet är förunnad, än för att hvarje Lördagsafton höja en suck till sitt väsendes upphof ej sällan om han varit legokarl under veckan, nödsakad att för sig och de sina förnöta äfven belgdagen i den verldsliga träldomens tjenst. Och om någon likaså litet är född att oupphörligt dväljas vid plogen och spaden, som uteslutande kallad för det sedentära lifvet, så kunna vi i en afläigsnare framtid med förhoppning påräkna ännu väsendtligare förändringar i menniskoslägtets förhållande. Ty säkert är, att vi ej hafva fått dessa muskelösa lemmar, dessa fasta seno-band, för att blott hålla en bok eller föra en penna. Alla äro vi danade, att med Quinctius Cincinnatus, än gå vid plogen, än i statens värf föra tankens och vishetens roder; det är, att, hvar efter sina krafters mått, än arbeta med hufvudet, än med händerna, fast den ena och andra i olika proportion. Förbannelsen af den lärda ensidigheten i lefnadssätt är ögonskenligt för handen i våra dagars företeelser af försvagade kroppar och undergrafven hälsa. En dag skall det andliga och kroppsliga arbetet lära att förstå och älska hvarandra i syskonkärlekens oskiljaktiga förening. Andra yttra den farhågan, att arbetarens förhöjda kunskapsmått — som dock alltid stannade vid half-kunskap — skulle medföra sedlig försämring: de tro sig se detta bekräftadt i historien, framför allt i det dagliga lifvet, der mången i sjelfva verket rå, just genom den ytliga kunskap han förvärfvat sig utöfver de enkla bondbegreppen, blifvit en sämre menniska; för hvilken olycka hans granne varit fredad, som stadnat vid förfädernas trö och kunskapsmått. Fenomenet är icke förnekligt, fast de, som åberopa det, taga felt om dess grund: ty huru finna denna i det högre kunskapsmåttet? — imedlertid, som sagdt är, medgifva vi att fenomenet förekommer. Ty värr ser man icke sällan, att en bondeson, som till exempel passerat den så kallade räkneklassens-skolan, då han en gång som medborgare kommer att tillhöra det stånd, hvilket genom födseln är hans, vanslägtas från fädrens ärlighet, och till svek och bedrägerier använder det öfverskott af kunskap, han framför sina