Svenska folket, om man tror det på sådant sätt kun-
(na bringas att antaga den?
Måhända kommer likväl hela det herrskande miss-
förståndet ifrån de olika begrepp Folket och Styrel-
sen hysa om hvarandras rättigheter och skyldigheter.
IGrundlagen har ställt de båda statsmakterna lika i
prerogativer; men då nationen inrymde regeringen
Jen plats, icke öfver och icke under, utan jemte sig,
gjorde hon det emedan hon i sin regering ville se
och akta ett uttryck af sin egen värdighet, sin egen
kraft, organen för dess innersta känslor, tankar och
Iföreställningssätt. Hon antog för gifvet, att regerin-
gen skulle sjelfmant söka göra sig reda för vigten
af sitt upprag, och finna sin ära i alt motsvara det.
En stor konung, som likväl var en absolut monark,
blygdes ej för att i få ord förklara detta uppdrags
innehåll, då ban kallade sig sjelf cstatens förste tje-
nare. Behöfver en konstitutionell! regering i våra
dagar biyg.s för detta namn? Är det den förnedrande
tjensten åten nyckfull pockande och ombytlig husbonde,
man af henne fordrar? Är det slaflydnad, som åskas
och slaflön. som väntar henne? Är det ej den sköna
och upplyftande hörsamheten mot den eviga vishe-
tens bud, den eviga kärlekens vilja, som hon visar,
då hon söker göra folket lyckligt och belåtet, och
att göra det på det enda sätt sådant kan ske, nem-
ligen genom aktgifvande på tiden, på nationens bil-
liga kraf, på ståndpunkten af dess sinnesstäm-
ning, upplysning och allmänna tänkesätt, ge-
nom dettas ledande, om hon förstår och kan det,
genom dess efterföljande i annat fall; och är
ej hennes lön den högsta af alla: Medvetanda af
uppfyllda pligtsr? Under det folket så betraktar
regeringens åligganden, hur anser hon det sjelf?
Svaret på denna fråga är gifvet af henne, under al-
la föregående riksdagar, och särskildt vid den när-
varande, äfvensom deremellan. —
Då vi här samlades, önskade visst ingen att behöf-
va tadla och ogilla, men väl att kunna hjelpa och
förbältra. — Såsom ett medel dertill hade föregåen-
de Ständer, till grundlagsenlig behandling, åt oss
öfverlemnat förslaget till några förändringar af Stats-
rådets organisation. Många hyste den tankan, att
dessa förändringar voro af föga eller ingen väsent-
lighet, att de afsåge en högre rang och större löng-
förmåner åt dess ledamöter, utan någon egentlig ut-
vidning af deras behörighet eller bestämdare före-
skrifter angående deras skyldigheter, hvarföre de
trodde, att man ganska väl kunde dröja med försla-
gets antagände, till dess något helt, något af vigt
kunde göras för denna institutions reformerande.
Andra åter höllo före, det förslaget verkligen inne-
bar ett steg till något bältre, och att som Regerin-
gen syntes önska dess entagande, borde man ej för
henne tillstänga en väg, hvarpå hon tycktes lofva att
på nytt föda sig sjelf. Det antogs således. Hvad
har följden blifvit? Man har utropat dess sanctione-
rande som en stor konession å regeringens sida.
Var det verkligen en sådan? och har folket verkli-
gen skördat någon väsentligt, ja! ens den alldra
ringaste märkbara nytta? Styrelsens personal har er-
hållit en mera välljudande titulatur, och dess löne-
inkomster äro förhöjde till icke obetydligt belopp.
Detta är styrelsens vinst — hvar är då folkets? —
—? Den dittills varande Rådgifvare-persoaalen bort-
gick från sina platser. Var det af aktning för den
allmänna rösten? Denna hade ännu icke i Juridisk
form uttalat sig, ty decharge-betänkandet var då ie-
ke ens utarbetadt, än mindre diskuterat. Om mar
för öfrigt å de högre sambällsplatserna hyste någon
så finkänslig aktning för det allmänna tänkesättet;
hur kommer det då till, att de ledamöter af Högsta
Domstolen, mot hvilki ständernas opinions-uämnd
på det otvetydigaste sätt ådagalagdt sin missbelåten-
het, ännu stå qvar på sina platser? Det tillhör icke
mig att forska efter menniskors motiver; jag vill en-
dast hålla mig vid deras handlingar. Således, stör-
re delen af den gamle rådgifvare-personalen bort-
gick; man trodde att de gamla principerna skulle
med dem bortgå. Har sådant sket? Af den nya
rädgifvare personalen ha vi sett tvenne resignera,
och i skälen för detta steg åberopa, icke sina fel-
slagna bemödanden att i styrelse-systemet ingjuta em
ny kraft och en ny anda, utan statsanslag till min-
dre belopp än de önskat, således missnöje ej med
regeringens åtgärder, utan med Rikets Ständers. Och
af de qvarvarande eller deras efterträdare, hvad ha
vi sett, som bevisar ett från deras föregångare skilj-
aktligt system? År det fordringarne på nya pennin-
gebidrag, det årslånga dröjsmålet med sanctionen å
flera af Ständernas beslut, afslaget på några af de
vigtigaste deribland, de flerfaldiga bemödznden att
förmå Ständerna betala Kabineltskassans skuld e.
s. v.? Redan förra Riksdagen hade Ständerna be-
slutat en förenkling i det gällande räknevärdet, icke
en rubbning i något bestående förhållande, utan blott
ett offlcielt antagande af den i landet allmänna
myntenheten, en handling hvarigenom ingens rätt el-
ler fördel i minsta mån kunke störas, men ordning
och reda i denna vigtiga angelägenhet införas. Dem-
na för alla gegneliga, för ingen skadliga åtgärd har
regeringen förhindrat vid närvarande riksdag, som
vid den föregående, likväl med den skilnad, att då
ef den förra Rådgifvare-personalen, ala tillstyrkte
bifall till ständernas beslut, hält-n al den nuvaranp-
de tillstyrkt afslag derå. Den förra Riksdagens Kon-
stitutionsUtskott ställde rådgifvarne under tilltal in-
för Riksrätt, för det de till Ständerne afläto en py
proposition i ett redan afgjort ärende. De nuvaran-
de rådgifvarne hafva icke desto mindre aflåtit tvenne
sådana, dem Ständerna ej kunnat till pröfning upp-
taga. Rikets Ständer hade beslutat säteri-, rå- och
rörshemmans-egares intagande i Bondeståndet. Det-