sakande i princip, när den sammankhålles med den
praktiska åtgärden af sjelfva förslagets ovilkorliga
förkastande? Berättigar ej sådant till den tro, att re-
geringen icke vill någon förändring åtminstone in-
gen som vore en förbättring? I fall hon ej trodde
sig kunna gilla det förslag, ständerna på egen hand
uppgjort, hvarföre har hon icke sjelf i officiel väg afgifvet
ett sådant, då man kunnat inhämta hennes tankar i
ämnet och möjligen limpa sig derefter. Det har,
säger hennes blindt tillgifne, :skett af aktning för
Svenska folkets tänkesätt; bvilket hon har velat låta
obehindradt uttala sig. Förtriffligt! En regering,
som allmänt följer derna princip, som allmänt er-
känner folket för sina principaler, hvilkas vilja hon
icke föraktar, rättar ock sina åtgärder derefter, i al-
la de fall då behöfliga och simhällsryttiga förbätt-
ringar äro i fråga, ej mindre, än då det gäller na-
tionens bästa i andra afseenden. Men när och hvar
har styrelsen ådagalagt denna oinskränkta aktning
för folkets tänkesätt? En regering, som icke ens til-
låter nationen att antaga en ny benämning på mynt-
värdet, som då folket för henne framlägger sina
önskningar i afseende på för henne likgiltiga, men
för folket vigtiga förändringar i allmänna lagens
stadganden, t. ex. om lika arfsrätt och giftorätt,
em legskipningens förenkling geno.n öfverflödigaln-
stancers afskaffande, om köp af lösören och mäång-
falldiga andra af bebofvet påkellade förbättringar,
svarar: Edra förslag kunna icke antagas; ty de
öfverensstämma icke med vår vilja! denna Re-
gering skulle hon verkligen vara benägen, att, ut-
an motstånd med en i hela hennes kistoria exem-
pellös fogsamshet, sanktionera en total förändring i
hela den andra statsmaktens seklergamla organisa-
tion? Jag: frågar hvar och en, äfven den godtreg-
naste, om kan kan förmoda något sådant? År det
icke tvertom, för att döma efter allt det föregående,
den högsta sannolikhet, att vid nästa sammanträ-
dande riksmöte, om då alla fyra Stånden instämma
i förslagets antagande, Ständerna, sedan de äro nära
att åtskiljas, skulle mötas med en vägrad sanktion
å beslutet, hvarigenom till och med hvarje prelimi-
näråtgärd fördröjes ännu i fem år, och att det så-
lunda fortgår i oändlighet, så länge närvarande sy-
stem fortfar. Och det är med detta system, som
man förebrår Rikets Ständer, att de önskat den
fordna rådgifvarepersonalens aflägsnande, och då
detta skett, äro de likväl icke belåtne, ingå likväl
icke på alla fordringar, man gör sig af dem. När
man nu erinrar sig, att den nya rådgifvarepersona-
len, ehuru fullkomligt trädande i den gamlas fot-
spår, likväl synes för ingen del gynnad af den frak-
tion, som säger sig vara styrelsens tillgifnaste vän-
ner, att den tvertom är föremål för deras tadel och
gäckeri, att den af dem utpekas såsom endast pro-
visorisk, endast ämnad att figurera för tillfället, och,
när det upphört, lemna rum åt andra, så ger man
dermed tillkänna, att man håller Ständerna för barn,
dem man tror sig kunna tillfredsställa med ett skugg-
spel, hvilket de böra taga för verklighet, — att de,
såsom barn, endast fästa sig vid namn och perso-
ner, ej vid saken, — och att de äro skyldige hålla
till godo och tacka för, att man, till vårdare af de-
ras vigtigaste angelägenheter, valt personer, som de
aldrig påkallat, som de ej känna, och för hvilka de
sannskyldigt maktegande sjelfva icke tyckas hysa
hvarken aktning eller förtroende. Ständernpa äro då,
efter andra sidans sätt att se, icke fullmyndige män,
på hvilkas önskningar och tankar man behöfver göra
något afseende, icke ombud för ett fritt, upplyst och
sjelfständigt folk hvars vilja man bör söka inhemta
och. så vidt möjligt är, efterkomma; icke en obe-!
roende statsmakt, med hvilken man behöfver under-:
handla, med ett ord, intet af allt detta, hbvarföre de;
sjelfve tro sig hafva anledning att anse sig. För;
hvad anser man dem då? Det tillkommer icke mig
att afgifva svaret.
Vare det långt ifrån mig att, i öfvermodigt sjelf-,
förtroende, vilja påstå Ständernas ofelbarhet, den
alltid osvikliga rättheten, grundligheten och vis he-.
ten i deras beslut. Sådant vore sjelft ett förnär-.
mande af deras insigter, af hvilka den första är och
miste vara, att de dio menriskor, underkastade miss-
tag och irrvingar, i behof af ledning och upplysning.
Men ett lika förnärmande vore det att påstå, det
en sådan upplysning ovilkorligen åtföljer det till-
fälliga af en hög embetsmanna-plats, att den gifver
rättighet att skolmästra, tadla och ogilla Ständernas
beslut. Jag vågar hålla före, att förtroendet bäst
vinnes genom förtroende, och att den ofta åberopade
försoningen skulle säkrast åstadkommas genom ett
billigt aktgifvande på andra partens billiga önsk-
ningar, och med tillförsigt kan jag säga, det Rikets
Ständer ej yttrat några andra. Jag vet väl, att
grundlagorna tillerkänna Regeringen rättigheten att
till och med förkasta ett Rikets Ständers beslut.
Men är det då endast inom den juridiska rättens
område, en bildad nations styrelse och ombud böra
stanna, och: finnes ej för dem en högre och ädlare
rätt? Om man åbersepar blott den kalla bokstafven,
får man då förgäta det Ständerna, å sin sida, äfven
hafva rätt att vägra statsanslag, ja att till och med
afslå den? Men huru skulle man bedöma dem, om
de utöfvade denna riättighet i bela dess vidd ?- --
Man har sett, huru de blifvit tadlade för det de
icke bifallit allt hvad som fordrats, man har före-
brått dem, att de vågat göra en och annan obetydlig
inskränkning, man har sagt, alt det skedde af fiendt-
lighet mot styrelsen, ja mot sjelfva Stats-chefen, och
likväl visar öfversigten af budgeten, att denna icke
blifvit i allmänhet minskad, utan tvertom betydligt
ökad vid denna Riksdag, så väl som vid de före-
gående, och Ständerna hafva, under den nyuppfun-
na titeln af Extra Statsregiering, beviljat en summa
hvarå blotta räntan skulle för everldeliga tider öka
hufvudtitlarnas belopp med ungefär 300,000 R:dr —
Och det är dessa Ständer, hvilkas minsta önskuin-
gar man motverkat, som sedergällt denna afvoghet
med nya uppoffringar af folkets knappa skärf; det
är dem man anklagar, för att hysa förhatliga afsigter
mot Konung och Fädernesland! ! !
Af alla Stånd gifves det likväl intet, på hvilket
man så ymnigt slösat beskyllningar, smädelser och
förebråelser, som på vårt. — Vi vilja med un
möta dem. Vi halva. som nogsamt är kändt, re:
än någon af våra Medständer, yrkat en bättre hus-
hållning med statsmedlen, och velat införa en större
sparsamhet dermed. ÖOrssken är den lätt förklarliga,
att vi mest äro vande vid egen sparsarchet, och så-
ledes tro oss befogade att mest kunna fordra den
ar andra; att vi hafva de minsta tillgångarna, och